Vinteräventyr i vindskydd på Lida

Det snöade en del i Stockholm under den senaste veckan och varje kväll jag traskade hem från jobbet kändes det som om det var dags för ett litet vinteräventyr till helgen. Väderprognosen såg ju också väldigt lovande ut, klar himmel och ett par minusgrader på dagen och runt tio minus på natten. Som vanligt jagar arbetslivet ikapp i veckan och när helgen kom var vi inte alls förberedda, men efter ett kort rådslag runt köksbordet på lördag förmiddag så bestämde jag och femårige Malcolm oss för ett lunch-till-lunch-äventyr.

Val av destination föll på Lida Friluftsgård, dels för att det går buss ända fram, dels för att det är väldigt välordnat med ved och grillplatser och slutligen att det finns en del sköna faciliteter på nära avstånd. När vi kliver av bussen blir vi närmast chockade av mängden friluftsrekreerande personer överallt. Flera hundra skridskoåkare, pulkaåkare, skidåkare, korvgrillare och annat löst folk trängs i backen, på sjön och runt alla iordningställda grillplatser.

Malcolm är lite ledsen att vi inte fick med oss pulkan när han ser allt ståhej, men det var inte riktigt praktiskt möjligt. Det blir ändå en del att släpa på om man är ensam med en femåring och ska ha med sig dubbla sovsäckar, liggunderlag, extra kläder, termosar och allt annat som krävs på vintern. Just av den anledningen så har vi denna gång skippat tältet och satsar på att det finns plats i ett vindskydd, men nu när vi står där och spanar ut över alla pulkaåkare så blir åtminstone jag lite nervös. Nåja, det finns i alla fall fler vindskydd runt Lida, om ett skulle vara fullt. Vi hade spanat in Mullekojan som ligger bara 100 meter upp i skogen, alldeles lagom denna dag då varken strapats eller utmaning var fokus. Så det var lite skönt att notera att endast ett ensamt fotspår i snön ledde in i skogen längs Mulleslingan och upp på det lilla berget. Där låg ”kojan” (alltså vindskyddet) alldeles tomt och stilla. Det såg nästan ut som om det funderade för sig självt varför alla andra trängdes på andra sidan Friluftsgården, när det låg här i en vacker glänta omgiven av snötyngda tallar.

Vi installerade oss och satte givetvis igång en liten eld. Alltid mysigt såhär års, och för oss också nödvändigt då köket lämnats hemma. Vintertid är det nästan enklare att skippa friluftskök med gas eller T-sprit och istället satsa på mat över elden. På Lida är dessutom eldstäderna riktigt bra och anpassade för matlagning med ett praktiskt galler som lätt svängs in från sidan och regleras i höjd med en kedja. Vi hade förberett hajkbomber, eller snarare hajklådor hemma. Alltså folielåda istället för folieknyte, innehållandes kokt potatis, falukorv, paprika, zucchini, majs och olja, toppat med lite örtkryddor.

Efter middagen fixade vi i ordning vår lilla boplats under taket, kokade varmt vatten till termos och flaskelementen, satt och snackade lite framför brasan och smuttade på varm choklad. Men ganska snart så kändes det som om det var dags att göra kväll, jag slog ett öga på klockan och konstaterade att vi var på väg mot kudden säkert två timmar tidigare än om vi varit hemma. Antagligen för att mörkret i skogen runt omkring oss i gör sig så mycket mer påmint, kanske för att man inte har så mycket att göra som femåring när väl mörkret sänkt sig och kanske för att tårna började frysa lite när man satt stilla.

Vi kissade, borstade tänderna och tog den obligatoriska lilla löprundan för att få upp lite puls och värme, innan vi kröp ner sovsäckarna. Malcolm var inte alls nöjd med momentet att dra av sig overallen och för en stund stå i bara understället innan han var väl nerbäddad i dubbla sovsäckar. De lite småblöta handskarna fick ligga i utrymmet mellan sovsäckarna, i hopp om att torka upp lite grann, kanske inte vara frusna dagen efter, utan att kyla och blöta ner för mycket inne i sovsäcken. Ett trick som faktiskt funkade över förväntan.

Vi läste två pixiböcker som godnattsaga och somnade sedan gott i våra varma sovsäckar. Temperaturen hade fallit en hel del på kvällskvisten och händerna blev snabbt kalla när jag låg och läste för Malcolm. Klockan fyra vaknar jag, ganska pigg, men framför allt lite för kissnödig. Under tiden jag ligger och funderar på om det är värt att kravla sig ur sin varma och sköna sovsäck, vilket jag givetvis egentligen vet är ett måste, förundras jag av den vackra månen. Till trekvart fylld och på en i övrigt strålande stjärnklar natthimmel. Jag blir alldeles förundrad och inser att jag måste ta kort på det fantastiska bildspel jag får uppleva. Men först måste jag kissa, nu helt uppenbart. Jag drar på mig en tröja och hoppar i skorna och tar tre rejäla kliv runt hörnet på vindskyddet. Under tiden jag utför mina behov så inser jag hur svinkallt det faktiskt är ute, riktigt krispigt, det biter i kroppen och varje tanke på att hoppa runt med kameran, alternativt dra på sig alla kläder som skulle krävas för en sån manöver, känns alltför ambitiöst och istället kryper jag ner och somnar sött om.

Nästa gång jag vaknar är klockan sju och jag hör hur Malcolm vaknat och ligger och mumlar för sig själv. Vi ligger och språkar en stund innan vi tar mod till och kravlar halvt ur sovsäckarna, drar på dunjacka och njuter av en kopp kaffe och varm choklad på sängen. Det är ett trick jag lärt mig på vinterturer, ha alltid termosen nära till hands så att man på morgonen kan få nåt stärkande i sig, redan innan man lämnat sovsäcken.

Vi tänder elden och lagar gröt på vattnet vi haft i ”elementflaskorna” i sovsäckarna, blandar mjölk från mjölkpulver och blir glatt överraskade att sylten inte frusit till is. Förra vintern lärde vi oss den hårda vägen att det bara var onödigt att släpa med sig mjölk på vintertur. Den fryser ju! Mycket bättre att ha varmvatten som kan användas till så mycket mer, till exempel mjölk till gröten.

När vi börjar bli redo med frukosten dyker det upp ett glatt gäng scouter från Mälarhöjden och undrar om de får hänga med oss. Såklart, det var ju nästan bara konstigt att vi hade varit helt ensamma fram till dess. Mer förvånad var jag när det visade sig att det var ett blandat gäng vuxna och barn i olika åldrar. Det visade sig vara en familjeaktivitet de hade som helt enkelt gick ut på att bjuda med barnens föräldrar till olika friluftsområden runt Stockholm på helgerna, för att liksom visa hur man kan göra och var man kan hitta friluftslivet. Ett underbart initiativ tycker vi som drivs av samma tanke, att fler ska hitta ut i naturen med sina nära och kära!

Så när de, efter ett imponerande och rungande kårrop, började rodda hajkbomber till lunch så packade vi ihop de sista grejerna och tog oss ner till bussen. Tänk så enkelt det är, ett litet miniäventyr i skogen och tänk vilken stor och fantastisk upplevelse det samtidigt är. Att få sova utomhus med snö och frost runt omkring sig och en stjärnklar himmel och mångubben som ler från ovan. Vi tackar ödmjukast.

Reldin Adventures - Vinteräventyr i vindskydd på Lida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *