Ensam pappa med sexåring på fjällvandring

Vi vandrar hand i hand över ett grönt böljande landskap, den låga men frodiga fjällvegetationen skapar en grön matta som kontrasteras mot en blå himmel och siluetten av bergskedjan i bakgrunden. Vi går och pratar om det ena och det andra, Malcolm och jag. Vi har all tid i världen, bena och fötterna knatar på som av sig själva medan ändlösa historier avlöser varandra. Jag lyfter blicken och liksom suger in stunden, en stund av riktigt kvalitétstid med min son.

Reldin Adventures - Jämtlandsfjällen - Pappa och sexåring fjällvandrar

Jag och Malcolm, sex år gammal, har lämnat Sylarna och allt folk bakom oss och vandrar nu själva ut i fjällandskapet. Tystnaden är påtaglig, fjällen är stora men på väg till och på Sylarna så var det ständigt folk runt omkring. Ett ständigt pladder, som nu har tystnat. Nu är det bara han och jag, i flera dagar. Vi tar lunch vid en sten på höjden och sitter sida vid sida och spanar ut över de vidsträckta vyerna.

Jag ler lite inombords över att vi tagit oss hit som om det var det naturligaste i hela världen. Här sitter vi och njuter av den underbara svenska naturen, äter en god lunch och softar i varandras sällskap. Vi blir kvar länge, halvliggandes i grönskan på liggunderlaget mot stenen. Vi vilar på maten innan det är dags att vandra några kilometer till.

Vi pausar så ofta som vi känner för, när vi hittar en fin sten, en rolig bäck eller när det helt enkelt bara känns som det nog är dags för en rad mjölkchoklad. Vi dricker smältvatten direkt ur fjällbäcken, kallt och friskt.

Att vara ensam vuxen med yngre barn i fjällen är helt fantastiskt. Det kräver nämligen att man lugnar ner sig, fokuserar här och nu. Det går inte att stressa vidare, att jaga nåt abstrakt mål på en karta eller tidpunkt. Saker och ting tar den tid det tar, och det är bra. Vi umgås mer, vi går mindre, myser mer och jag hinner slappna av på riktigt.

Reldin Adventures - Jämtlandsfjällen - Pappa och sexåring fjällvandrar

Vi följer en utstakad led, men när vi slår läger för dagen så kan jag konstatera att vi endast mött två grupper vandrare på hela dagen, en familj och ett äldre par. På lite håll såg vi en kille gå om oss då vi satt och mös under lunchen. Vår lägerplats denna dag blir halvvägs till nästa STF-stuga och det slår mig hur lätt det är att missa underbara platser som denna om man inte har tältet med. Att tälta passar oss alldeles särskilt bra, då orken och motivationen i en sexåring kan skifta lika fort som fjällvädret. Med tältet så är man liksom alltid framme, även om jag i bakhuvudet förstås har nån typ av tänkt rutt, så är det superenkelt att justera och vara flexibel utefter förutsättningarna.

Vi gör läger i tid för att hinna laga mat, gå på upptäcktsfärd och hinna avsluta med några partier Uno i kvällssolen. Att vi ändå knallat en ganska bra bit märks då vi sover gott och vaknar senare än vanligt. Morgonen tar sin stund och förvånat noterar jag att klockan nästan hunnit slå halv elva då allt är hoppackat och vi är redo att vandra vidare. Nåja, vem har bråttom tänker jag och fattar Malcolms hand i samma sekund som han utbrister: ”Pappa, berätta om Bilbo och trollen!”

Strax före lunch möts vi av en utmaning vi aldrig tidigare har ställts inför i fjällen, ett lite längre vad. Att behöva vada i fjällen är ju inget ovanligt, men om man som Malcolm har vandrat Jämtlandstriangeln eller Kungsleden vid Kebnekaise till Abisko, så har behovet aldrig uppstått eftersom det är så välordnat med spänger och broar överallt.

Nu stod vi alltså här och spanade ut över den kanske 20 eller 30 meter breda forsen. Den såg inte så djup ut och med ganska mycket stenar som stack upp i vattenbrynet. Men man ska inte lura sig, vattnet forsar fort och det finns mycket kraft i vattnet. Jag hade förberett Malcolm redan på morgonen och det var nog bra. Det märktes att han tog situationen på allvar, allt skoj och stim var som bortblåst och han lyssnade uppmärksamt på mina instruktioner. Att bröstrem och midjebälte skulle vara uppknäppt, hur viktigt det är att vara lugn även om man ramlar, att det kan vara halt på stenarna och hur vi skulle gå. Vattnet var inte riktigt så iskallt som jag förväntat mig, men nog var det bra kallt. Malcolm gick först och jag direkt bakom honom och hjälpte till att peka ut vägen. Efter en bit kom vi till forsens egentliga utmaning, två tre meter där det blev lite djupare, kanske 30 cm. Jag kände direkt hur vattnet liksom tog tag i benen på ett annat sätt, drog och slet i lurvet på vaderna. Malcolm tog tag halvvägs upp på mina vandringsstavar som jag sakta och metodiskt stakade ut framför oss. Stolta och glada var vi strax på andra sidan och knallade upp på forssidan för att avnjuta kaffe och macka i solen och torka fötterna en stund innan vi skulle fortsätta.

Efter tre dagar på kalfjället utan att knappt se några andra vandrare så dök vi åter ner i björkskogen, vandrade på lite spänger och korsade den sista floden innan vi anlände till Stensdalens fjällstuga strax efter klockan fyra. Fler och fler vandrare anlände fram till middagstid, de flesta från Vålåstugan, men en del även från Vålådalen. Trots att det var nästan fullt så bjöd fjällstugan på ett lugn som fjällstationer inte kan. Man går runt och fixar och donar med sitt, lagar mat och småpratar med andra vandrare i det stora allrummet som sitter ihop med kök och matsal. Efter middagen tog vi oss ner till bastun för välbehövlig tvaga och rekreation. Några dagars vandring med hyggligt tung rygga sätter sina spår, även om man tar det lugnt och pausar mycket. Dessutom är det ju så himla charmigt att bada vedeldad bastu, småspringa på spången och kasta sig i den iskalla fjällbäcken. Det här är att skapa barndomsminnen för livet.

Mycket nöjda och belåtna gick vi tillbaka till storstugan där vi värmde varm choklad på gasspisen, åt en nattmacka och bäddade ner oss i mjuka sköna våningssängar. Nästa dag var vår sista då vi skulle lämna det väglösa fjället och vandra tillbaka till civilisationen efter några fantastiska dagar på fjället, bara han och jag.

Reldin Adventures - Jämtlandsfjällen - Sexåring i fjällen

Några små tips till dig som funderar på att fjällvandra ensam med barn

Beroende på er egen tidigare erfarenhet, välj en vandring som passar er. Det gäller såväl avstånd, tillgänglighet, service och antal övriga vandrare. Att gå helt själv har sin tjusning, men du har lättare att få hjälp om det är fler vandrare på leden och om ni är närmare fjällstationer eller annan civilisation. Fundera också på hur det är med mobiltäckning i området eller behovet av nödsändare.

Utnyttja den service som finns. Även om man går med tält så kan man ta in på en fjällstuga, speciellt om vädret blir lite sämre. Att handla och fylla på förråden längs vägen är kanske det enklaste tipset för att lätta sin packning. Mat och snacks väger faktiskt ganska mycket för en vecka. Om man kan begränsa sig till mat för en eller två dagar så har man vunnit mycket.

Reldin Adventures - Jämtlandsfjällen - Butik i Stensdalen

Butiken i Stensdalens fjällstuga

Var beredd på att allt tar lite längre tid som ensam vuxen, även om barnen är med och hjälper till så kräver det din hjälp och stöd. Därför är det svårt att parallellisera uppgifter och lägerlivet blir en större del av äventyret, vilket med rätt inställning bara är mysigt.

Jag har upptäckt att när vi gör lunchpaus så vill barnen äta ganska på en gång. Själva väntan på maten när man redan stannat för lunchpaus kan vara lite jobbig och påfrestande. Vi äter frystorkat på våra vandringar och då är lösningen att koka vatten på morgonen och ha det i termos, så att man på lunchpausen slipper dra fram köket och värma vatten. Ibland om jag vill ha kaffe så tar jag ändå fram köket, men då äter vi först och värmer vatten under tiden.

Undrar du vad man borde packa med, spana in vår packlista och första hjälpen kit. Vill du ha lite mer konkret beskrivning av exakt den tur som jag och Malcolm gjorde så spana även in den här artikeln.

Reldin Adventures - Jämtlandsfjällen - Pappa och sexåring fjällvandrar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *