Nya äventyr i vår nyårskrönika 2020

Brasan är tänd och jag sitter här på årets första dag och skriver denna lilla nyårskrönika. Bara det en ganska bra sammanfattning av året som gått. Trots pandemi och elände så har vi haft ett ganska bra friluftsår med familjen, även om man kanske inte kan tro så vid första anblick. Men ett lite annorlunda år har det varit, men vilket år är inte det för en barnfamilj? För varje år kommer nya utmaningar tycker jag, nya intressen och nya förutsättningar. Men det är klart, en pandemi rör till det lite extra.

Men just det faktum att jag sitter framför den öppna brasan i nya huset har också medfört många nya förutsättningar. Att flytta in, möblera och ta hand om ett hus tar föga förvånade lite tid. Tid som har tagits från bloggen och Instagram, där aktiviteten från oss har varit pinsamt låg inser vi såhär i efterhand. Kanske därför lite typiskt att denna krönika skrivs efter och inte inför nyår?

Förra nyåret skrev vi inte ens en nyårskrönika, då det var fullständigt upp och ner bland flyttkartongerna just under jullovet då flytten gick. Den hösten hade ägnats mest åt att sälja vår gamla lägenhet och sen göra klart för flytt. Friluftslivet hade helt klart fått stå tillbaka. Så det var inte utan lite revanschlusta som vi inledde året 2020. Nu skulle vi minsann ut i naturen och njuta, speciellt eftersom vi nu lämnat stan och bor så mycket närmare den.

Vårens friluftsliv

Vi började så smått upptäcka vårt närområde, vi cyklade till naturreservat och friluftsområden. Jag och Malcolm började också vandra Roslagsleden som startar bara en kortare busstur hemifrån. Friluftslivet utanför stan var dock inte helt utan baksida upptäckte vi också. Vi har ännu inte skaffat någon bil, vana att cykla och åka kollektivt efter år av studentliv i en cykelstad och sen över ett decennium mitt i storstan, så tar det emot att bli bilägare. Men de kollektiva möjligheterna är inte alls lika bra i förorten, så även om vi bara ska ta oss nån dryg halvmil, lite längre än vad femåriga Gabriel cyklar, så blir det genast lite krångligt. Knasigt att det nästan känns som om vi hade ”närmare” till naturreservaten räknat från betongen i stan.

Men att bo i hus har förstås sina uppsidor för en aktiv familj. Att just kunna cykla till såväl affärer som natur och träning har sina fördelar. Att ha ett helt garage att hänga upp sitt tält i efter en regnig tur uppskattas oerhört. Att bara springa ut på tomten och leka har förstås också minskat behovet att varje helg söka sig ut i skogen. Så ja, huset har definitivt medfört lite mindre friluftsliv, framför allt de där lite mindre dagsäventyren. Utflykterna till något naturreservat, grilla lite korv och marshmallows. Utflykter som jag på sätt och vis saknar lite när jag nu sitter här framför brasan och ser tillbaka på året. Men sånt går ju att ändra på, låt oss helt enkelt göra lite mer av det nästa år! Vi får bli lite bättre på att upptäcka våra absolut närmaste skogar, de som vi kan gå och cykla till, kanske också studera busskartan lite noggrannare? Vart de lider så kanske vi trots allt kryper till korset och skaffar oss bil, vem vet?

Topptur till Kebnekaise

I början på april, mitt i ett fantastiskt vårväder i Stockholm, så åkte jag tåget i ensam nattkupé till Kiruna och sen vidare mot Nikkaluokta och Kebnekaise, där jag möttes av en helt öde fjällstation. Nästan spöklikt tomt. Vi var totalt fem gäster som till kvällen samlades vid en mycket gemytlig middag i den äldsta delen av fjällstationen, Gammelstugan, samtidigt som personalen intog Elsas restaurang för att i förtid avsluta denna vintersäsong. Den här vistelsen kommer jag sent glömma. Kebnekaise är en av vår svenska fjällvärlds absolut häftigaste platser, med riktigt höga och utmanande berg, i stora formationer och en fantastisk fjällstation med över 100 år på nacken. Men här är det oftast full kommers, knökfullt med folk överallt och tillgång till både WiFi och 4G. Många kommer hit bara för att ”bestiga” Kebnekaise, mångas kanske första och enda upplevelse av fjällen. Det är på inga sätt fel, tvärtom, jag hör till dem som trots allt tycker att det är bra att fler hittar ut i fjällen, även om det medför en ökad utmaning om överexploatering på just vissa platser.

Men just därför kommer denna vintervistelse på Kebnekaise fjällstation alltid ligga mig varmt om hjärtat. Att få koppla av i denna miljö, låta tankarna fladdra iväg framför den öppna brasan, eller lyssna till vinden som viner runt knutarna och sakta spana på den fallande snön. För snö föll det denna pandemivinter, mer än vanligt. Tyvärr medförde det också mycket begränsad sikt och vårt toppförsök fick vi avbryta vid bergsväggen efter Björlings glaciär. Det var inte läge att börja klättra när vinden ven 25 m/s i byarna. Men en del riktigt bra åk fick vi ändå till dessa dagar. Och visst visade sig solen en del också.

Jobb och näräventyr

Hemma i vårsolen prövades en ny typ av friluftsliv, i spåren av pandemin. Eftersom vi som kunde nu uppmanades att arbeta hemifrån i så stor utsträckning som möjligt, så öppnades ju helt nya dörrar för friluftsliv på vardagar. Vad säger att man måste vara hemma om man inte är på kontoret? Kan man inte lika gärna vara var som helst i så fall? Jo, nästan i alla fall. Jag provade ett antal gånger att flytta arbetsdagen till skogen och det funkar förvånansvärt bra.

Att flytta ut kontoret i skogen är dock inte utan utmaningar och några lärdomar har jag gjort som jag gärna delar med mig av. Förutom att klä sig rätt, både för rörelse och stillasittande, så planera vilken typ av utekontor som krävs efter hur arbetsdagens olika möten ter sig. Vissa möten, då jag presenterar mycket, kräver helt enkelt att jag sitter stilla och jobbar från datorn. Andra möten kan jag enkelt följa i teams på telefonen och har inga problem med att vandra samtidigt, är det nåt viktigt jag måste komma ihåg noterar jag det i anteckningsblocket.

När pandemin lagt sig så kommer troligtvis inte arbetslivet återvända till vad det var, utan till något annat. Många av oss som nu börjat jobba hemifrån kommer säkert fortsätta med det till en del, i kombination med att vara på kontoret. Så om skogen kan få vara mitt kontor en dag i veckan, vore inte det en härlig utemaning för 2021?

Familjens första gemensamma utenatt dröjde ända till Kristi Himmelfärdshelgen då vi vandrade etapp fyra på Rolagsleden, från Lövhagen vid Brollsta golfklubb till Domarudden. Vi tältade vid sjön Trehörningen vid vindskyddet tillsammans med sex andra familjer. Helgen bjöd på underbart väder och vi konstaterade att med lagom mängd lek och fikapauser så hänger nu även Gabriel fem år med på en mils vandring. Han som varit lite svårflörtad på själva vandrandet.

Som Friluftsfrämjarledare så höll vi med viss möda igång verksamheten i barngruppen som nu blivit Frilufsare. För att hjälpa fler familjer ut så hade jag ett litet extra utbildningstillfälle där jag under tre timmar delade med mig av mina bästa tips för att gå från dagsutflykt till att kunna övernatta i skogen med familjen. Det visade sig väldigt uppskattat och nåt som jag hoppas kunna göra lite oftare framöver.

Såklart lite fjällvandring också

När sommaren kom så hade vi egentligen inte så mycket till plan, mer än att vara hemma och njuta så mycket som möjligt av att vara lediga och bo i hus med stor trädgård. Men en liten plan fanns. Dels skulle jag och Malcolm fjällvandra en vecka längs Kungsleden och dels skulle jag gå en veckas fjälledarutbildning med Friluftsfrämjandet. Den senare blev inställd i spåren av Corona, men istället gav jag mig iväg på en liten spontan fyradagars solovandring i Jämtlandsfjällen i slutet av juni. Tanken var att gå lite lättare och längre, zick-zacka utanför de vanliga lederna och upptäcka lite nya perspektiv på annars ganska kända fjäll.

I en ambition att packa lite lättare så lät jag mig inspireras av fjäderlätta lättviktspackare på nätet, istället för att packa ner ett rymligt och bekvämt tvåmanstält, så fick vår lilla tarp på 386 gram (inklusive alla tältspikar), följa med. Jag övade några gånger att sätta upp den hemma i trädgården och testade att krypa in och lägga mig till rätta. Lite trångt, men det skulle nog gå tänkte jag.

Det visade sig bli en tuff invigning och prövning av tarplivet väl till fjälls. Vandringen inleddes från Storulvån i 25 graders strålande sol, men redan efter middagen den första kvällen rullade blåst och regn in. Jag förbannade mitt val av husrum och bestämde mig för att krypa till kojs i princip direkt efter maten. Nästa morgon vaknade jag till duggregn och en kompakt grå himmel. Dagarna fortsatte på temat utmanande väder och jag fick både snö och minusgrader, hård vind och hagel, samt regn, men också massor med solglimtar. Dessutom som om det inte räckte, så var det riktigt gott om mygg så fort det inte regnade. Jag förbannade återigen mitt val av husrum och lovade att när jag kom hem igen så ska jag minsann köpa ett enmanstält, trots att familjen redan äger två tält.

Väl hemma så fanns tyvärr inte tiden att skriva en bloggartikel och det var inte förrän nu i höst som jag gick igenom alla kort jag tog under denna mycket lärorika solovandring. Anteckningarna ligger fortfarande och väntar på att förvandlas till en artikel här på bloggen. Just då kändes det lite passé, när det inte blev ett inlägg direkt, men nu när jag ser tillbaka på denna tur så finns det oerhört mycket lärdomar och episoder att berätta om. Tids nog.

Min och Malcolms fjällvandring som sen följde, längs Kungsleden från Kvikkjokk till Saltoluokta med en avstickare in i Sarek, var utan tvekan årets höjdpunkt. Vi är nu ganska rutinerade fjällvandrare, trots att han bara är sju år. Vi kan hantera de flesta situationer och kan välja riktigt roliga sträckningar. Vi går och snackar om det ena och det andra, det finns alltid tid att prata till punkt. Inget bråk, inget som stör. Helt perfekt pappa-son tid om du frågar mig. Vi hjälper varandra, lagar mat, reser tält och fajtas mot mygg! Läs gärna mer om detta äventyr i vår senaste artikel.

Reldin Adventures - Fjällvandring med barn - Utsikt över Rapadalen och Sarek

Vill du hitta våra smultronställen?

Men sommaren bjöd så klart inte bara på fjällvandring. Det var ett riktigt dunderår i blåbärsskogen och vi hittade en ny blåbärsgömma ute på Bogesundslandet. Vilket i sig var lite av en ny upptäckt. Visst hade vi varit här tidigare, men nu började vi verkligen upptäcka olika vindskydd, grillplatser och olika leder. Några av dessa platser delar vi med oss av på vår nya Friluftskarta. Vi har helt enkelt samlat en hel del av våra favoritplatser på en Google-karta, som gör det lätt för dig att också hitta ut. Jag hoppas verkligen att denna karta ska underlätta för fler som inte riktigt vet var man ska börja. Hur hittar man ut i friluftslivet om man bor i stan?

Något som jag också hoppas hjälper och inspirerar fler att hitta ut i naturen, hemmavid och kanske ut i skog och fjäll är Friluftspodden. Jag är oerhört stolt över vårt jobb med den. I år är det faktiskt tre år sedan vi drog igång och det har nu blivit hela 65 avsnitt. Mycket av slitet gör Linnea som klipper ihop själva avsnitten, medan jag fixar de flesta av våra ”framsidor”. I år så gjorde jag dock ett avsnitt helt själv, vilket jag såklart är lite extra stolt över. Jag intervjuade en riktigt inspirerande friluftspappa vid namn Jonas Westbom, eller @away_into som han kallas på Instagram. Om du inte lyssnat på Friluftspodden tidigare, lyssna på detta avsnitt!

Höstvandring i fjällen

När sommaren var över och hösten kom smygande bestämde vi oss för höstvandring i fjällen. Men då farmor och mormor satt i karantän var det inte att tänka på att åka iväg tillsammans, så jag och Maria gjorde varsin solotur i slutet av september. Återigen blev temat ett utmanande fjällväder. Maria tacklade situationen med att vandra i Jämtland från fjällstation till fjällstation och sova och äta gott. Själv hade jag gjort slag i saken och införskaffat det där enmanstältet, ett Hilleberg Enan så nu hade även jag ett ganska lätt och litet hotellrum, istället för den spartanska tarpen. Tänka sig vilken skillnad några nanomillimeter tyg kan göra? Premiärnatten uppe i Sylmassivet med 30 m/s i byarna var kanske en av mina tuffaste fjällnätter någonsin, men efter en brutal start med stukad tältpinne och snudd på bortblåst tält, blev vi kompisar Enan och jag. Kvällen därefter när jag slog läger vid Storforsen och satt i tältöppningen och läste i fotogenlyktans ljus är kanske min mest minnesvärda från hela året.

Hösten försvann ganska snabbt med alldeles lite för lite friluftsliv. Kanske för att Malcolm fått ett nytt intresse och börjat spela Hockey, vilket innebär träningar tre eller fyra gånger i veckan och alltid på både lördag och söndag. Så det har varit minst sagt lite svårt att hitta tiden för tältäventyr och längre vandringar. Kanske för att vi krattat oräkneliga kubikmeter eklöv på vår tomt? Kanske för att vi helt enkelt prioriterade lite annat för en stund? Vi brinner för friluftsliv och vi delar gärna med oss av det så mycket vi hinner, men ibland så hinner vi helt enkelt inte. Och ibland så gör även vi helt andra saker. Som att stanna inne när det regnar, tända en brasa och spela ytterligare ett parti El Dorado.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *