Längs underbara levador på Madeira

Det är mitt på dagen, solen gassar och bara några lätta moln syns på den klarblå himlen. Det är varmt, men en skön fläkt från den konstanta vinden gör det trots allt ganska behagligt. Jag och treåriga Gabriel har valt att fly den första snön hemma i Stockholm för en vecka på Madeira. Tanken är att kombinera värme, enkelhet och äventyr som passar oss två.

Reldin Adventures - Madeira, Ponta de São Lourenço

Och just som vi vandrar ut på Madeiras allra östra spets, Ponta de São Lourenço, med mäktiga hav på bägge sidor, röda karga klippor och gröna svepande kullar, då känns det väldigt rätt. Gabriel studsar fram längs den stenlagda gången och varierar med att springa i förväg, hålla mig i handen och sitta i bärstolen som jag ändå valde att ta med. Det är ingen lång vandring vi gör idag, det är knappa 4 kilometer ut till spetsen och sen vänder man och går samma väg tillbaka, men som resande ensam vuxen med små barn så vet man aldrig, ryggan var idag laddad med en massa extrautrustning, just-in-case. Det visade sig rätt bra, när några andra svenska föräldrar med barn behövde ett plåster så kunde vi assistera, vilket blev starten på en bekantskap den närmsta veckan.

Tanken var egentligen att vi denna dag skulle vandra längs Madeiras berömda levador, men eftersom vi inte hade planerat så noga så tog det lite tid på morgonen att äta frukost och komma i ordning, samt att vi inte riktigt visste hur det funkade. Så först efter att ha letat reda på den lokala turistinformationen inne i Funchal (Madeiras största stad och centralort) och fått förklarat för oss hur busstidtabellerna funkar och var man hittar bussarna så insåg vi att det bara fanns ett vettigt alternativ denna dag då klockan hunnit närma sig lunch. Vi tog bus 113 till Baía D’Abra. Lokalbussarnas tidtabell är anpassade till skol- och arbetstider för lokalbefolkningen, vilket betyder att många bussar går mellan 8-10 på morgonen och sen är det ganska stora glapp, om ens några turer under dagen, vilket vi tog fasta på de kommande dagarna.

På turistinformationen förstod vi också att åka buss kors och tvärs på ön inte är det vanliga sättet att bete sig som turist, de flesta hyr bil eller ännu vanligare, att vandra i grupp med guide och då ingår buss eller minibuss från hotellet. En gruppvandring kostar lite olika, men mellan 30-50 euro, vilket blir en del om man som vi tänkte vandra varje dag. Bussarna är tvärtom billiga, runt fem euro. Men kom som sagt ihåg att kolla upp rutter och tidtabeller. Värt att veta är också att det finns fyra olika bussbolag på ön, men de konkurrerar inte, utan kör till olika områden.

Reldin Adventures - Bus map of Madeira

Busskartan – De olika färgerna symboliserar de olika bussbolagen.

På turistinformationen var de lite oroliga över vår äventyrslusta att upptäcka ön på egen hand, de var ganska påstridiga när det gällde att gå i grupp. Jag kände å andra sidan att jag och Gabriel ville ha flexibiliteten att inte följa ett grupptempo, man vet aldrig hur mycket pauser som behövs, vad som är intressant och hur humöret svänger för en treåring. Ibland flyter allt på och ibland gör det inte det kan vi kort konstatera. Såhär i efterhand noterar jag att vi hade rätt och turistinformationen fel. Klart det är enklare att bli upphämtad på ett hotell, vandra lite med någon som pekar ut riktningen och sen kör tillbaka dig till samma hotell. Men det är inte svårt att vandra själv. Lederna är exemplariskt väl utmärkta och det finns bra beskrivningar på nätet och i speciella appar. Det är inga som helst problem att hitta när du väl är ute på leden, svårigheten är just att ta sig dit och hem. En app och hemsida som vi varmt kan rekommendera är WalkMe.

Till dag två så hade vi lärt oss och gjort upp en plan från början, fixat lite matsäck kvällen innan som under natten bott i vår minibarkyl på rummet och från frukostbuffén kompletterade vi med lite mackor. Nu var vi taggade och tog bussen mot Ponta Do Sol. Efter en stund inser vi dock att det inte var så lätt att tolka tidtabellen, bussen som vi satt på gick mycket riktigt till Ponta Do Sol, men stannade inte uppe på berget. Busschauffören tyckte vi skulle hoppa av och vänta en halvtimme på nästa buss, men vi åkte hela vägen fram och istället plockade vi upp en taxi och åkte de tre kilometrarna upp tillbaka på berget till starten av vandringsleden. Man kan tycka att tre kilometer inte är så mycket, så varför gick vi bara inte? Helt enkelt för att Madeira är ett brant och bergigt ställe, klipporna stupar rakt ner i havet. Att vandra ett par hundra höjdmeter uppåt längs en smal asfaltsväg, med folk som kör som biltjuvar kändes inte så lockande. Vår taxichaufför droppade av oss en kort stund senare precis vid ledens början och stack ett visitkort i handen. ”Ring mig när ni vill tillbaka, jag kör er för 20€ till Funchal”. Intressant, vi tar nog bussen svarade jag, men jag sparade visitkortet i fickan.

Reldin Adventures - Madeira, Levada do Mohinio

Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, jag och Gabriel. Vi gick fram till leden och stod med ens framför ett litet stup och en 90-graders sväng. Levadan hängde bokstavligen på bergets kant, ner till dalens botten var det några hundra meter i varierad sluttning, från stup till brant. Vädret den här dagen var molnigt, dimmigt, fuktigt och med inslag av regn. Frågan var dock om det var det allmänna vädret eller om det var så att vi faktiskt var inne i ett moln. Konsekvensen var dock densamma, vi såg inte riktigt hur brant det var och det kanske var bra. Gabriel satt i bärstolen och vi knatade iväg på dagens vandring som kallas Levada do Mohinio – Levada Nova. Man följer en gammal levada in i dalen i cirka fyra kilometer fram till ett område där bergssluttningen rämnat och spolat bort träd och levada. Tvärs över dalen ser man ett vattenfall, men fantastiskt vackert är det inte, nästan så man blev lite besviken eftersom utsikten utmed bergssidan hittills varit helt magnifik när molnen för en stund har skingrat sig och den gröna dalen visar upp sig. På väg tillbaka slipper man att gå samma väg, istället tar man ett antal branta trappor upp till den nyare levadan som går lite drygt 100 meter högre upp, Levada Nova. Man går på en inte lika charmig men lite bredare cementerad levada, dock stundtals utan räcke och det är rätt brant på sidan, så det kittlar till rejält i min höjdrädda mage.

Efter en stund passerar vi dagens absoluta höjdpunkt, en lagun och vattenfall som levadan passerar bakom, för att strax därefter försvinna in i en tunnel i berget. Så häftigt! Här hade jag kunnat stanna länge och bara njuta, men Gabriel är otålig nu, han vill vidare så efter en lite för kort paus och fotosession så drar vi på pannlampan och smyger in i tunneln som om det var självaste Moria vi var på väg mot. Fascinerande men också lite läskigt. Jag är glad att vi har en rejäl pannlampa så att vi inte behövde treva oss fram med bara mobilens ljuskägla som enda hopp och riskera att ramla ned i själva levadan i mörkret.

Dagens vandring tar oss tillbaka till samma startpunkt, vilket är exemplariskt för de som hyr bil och upptäcker Madeira, men vi skulle ta bussen tillbaka. När vi kommer tillbaka till kyrkan i den lilla staden inser jag dock att vi lyckats missa timingen och har nästan en timma till att bussen kommer, lösningen blir ett telefonsamtal till taxichauffören på visitkortet och tio minuter senare dyker den glada killen upp. Förnämligt. På väg tillbaka inser jag ytterligare en poäng med taxi, de kör närmsta vägen, som i princip alltid består av en oändlig mängd tunnlar och broar, istället för att följa de gamla vägarna genom varenda bergsby. Skillnaden blir en resa på 20 minuter istället för dryga timmen.

Reldin Adventures - Madeira, Rabaçal

På väg upp mot Rabaçal, typ 1200 möh

Nästa dag har vi stämt träff med Agnes och hennes föräldrar som vi träffade första dagen och hjälpte med plåster. Rackarns vad bra sociala medier kan vara ibland 😉 De har hyrt bil hela veckan för en spottstyver, något som vi kan rekommendera, speciellt om man vill besöka de inre delarna av Maderia och naturreservaten, där busstrafiken lyser med sin frånvaro. Denna dag åker vi upp i bergen med sikte på Rabaçal. Vädret är med oss och stämningen är god, det här kommer att bli en toppendag. Vi parkerar på den ganska stora parkering full med bilar, vi kommer inte vara ensamma på denna vandring, vilket vi nästan var dagen innan. Här finns dessutom ett flertal olika leder, men vi väljer den mest populära, den mot de tjugofem vattenfallen, Rabaçal – Levada das 25 Fontes e Risco (PR6). Vandringen börjar med att följa en avstängd bilväg första kilometern ner i dalen, vilket känns lite tråkigt och vi blir lite nervösa att det inte är någon riktig levada. Men så plötsligt viker vi in i skogen, passerar en liten restaurang och in på de riktiga lederna och vips så dyker en riktigt klassisk levada upp i kanten på den breda skogsstigen. Gabriel är helt till sig och skuttar fram längs stigen, hoppar mellan stenar, pekar ut varenda vattenpöl och skojar och leker med oss allihopa.

Träden hänger trolskt över stigen och levadan och ljuset spelar i grenverket, nästan overkligt och lite drömskt. Platser som detta hänför mig och jag blir för en stund stum av beundran och oerhört tacksam för att jag har möjlighet att uppleva allt detta. Hoppas bara vi inte schabblar bort klimatet, naturen och jorden, så att kommande generationer också kan få njuta av allt det underbara.

Vi knallar på och Gabriel imponerar med sitt fantastiska humör och vilja att studsa fram och leka längs stigen som blivit allt smalare och till slut balanserar vi på själva levadan, med bara några decimeters kant och omöjlighet att passera eller möta andra vandrare. Just vid ett sånt tillfälle snavar Gabriel och ramlar en dryg meter ner till marken som är platt en bit, innan sluttningen ner i dalen tar vid. Jag får en klump i halsen och kastar mig fram. Som tur är har allt gått bra och Gabriel var nog mest lite omskakad, men nu ville han sitta i bärstolen fortsättningsvis.

Vi kommer fram till lagunen med de tjugofem vattenfallen, som i själva verket är ett vattenfall som delar upp sig i 25 små vattenfåror innan de faller ner i lagunen. Vi äter vår medhavda lunch och njuter av det ganska häftiga stället, även om det för min del är lagunen som är cool och inte vattenfallen som i ärlighetens namn inte imponerar så mycket.

På vägen hem, som i allt väsentligt är samma väg tillbaka, gör vi den lilla avstickaren till Risco, som verkligen kan rekommenderas. Här möts du nämligen av ett i alla avseenden imponerande vattenfall. Stort och mäktigt kastar det sig ut mitt i dalen inför dina ögon. Förr i tiden kunde man nog passera bakom detta jättevattenfall, men den tunneln är nu stängd.

Levadorna på Madeira är tillgängliggjorda för turister, de är numera tämligen välskyltade, men det märks att dessa byggdes för ett annat syfte. De är gamla bevattningskanaler som används än idag för att föra vattnet från de fuktiga och regnrika bergen ner längs bergssidorna till de odlingsbara fälten. Ett avancerat system med dammluckor och kanaler. Att man kan vandra på dem och stigarna intill är bara en bieffekt som turistnäringen plockat upp. Man har satt upp mer stängsel och räcken, men jag är osäker på att detta hade varit okej om det var i Sverige. Du som läser detta kan döma själv av bilderna, men det är inte omöjligt att trampa utanför, att ramla och tappa fotfästet. Det finns en potentiell risk, som man bör vara medveten om och bedöma efter sin egen psykiska och fysiska förmåga.

Det blir en heldag längs levadan och vi kommer tillbaka till bilen just som solen är på väg att tacka för sig. Vi får njuta av solnedgången ovan molnen, jag tar några bilder men är nog för trött för att verkligen fånga hur vackert det är. Tillslut står jag bara och njuter en stund innan vi sätter oss i bilen och åker tillbaka ner till Funchal.

Nästa dag tar jag och Gabriel en vilodag och gör stan. Vi besöker bland annat fruktmarknaden vilken är rätt häftig men också riggad för turister. Vi smakar otaliga passionsfrukter som korsats med andra bär så att de smakar jordgubbe, hallon, apelsin, citron, melon eller nåt annat märkligt. Några är faktiskt riktigt goda och vi köper med några som tack för showen som frukthandlaren bjuder på. Notera dock att dessa frukter kostar typ 5€ styck, vilket är tio gånger mer än en vanlig passionsfrukt eller ett kilo baner. Gissar att det inte finns en enda av lokalbefolkningen som köper dessa frukter, men hey, det var kul att prova.

Nästa dag ska vi upp på toppen av Madeira och vandra från Pico Areeiro till Pico Ruivo och eftersom vi inte vill gå med grupp blir vi hänvisade till taxi, då det inte går några bussar till dessa ställen. Vad man då gör är att boka en taxi mer eller mindre hela dagen. De plockar upp en vid hotellet och kör upp till Pico Areeiro där man lämnas av, sen kör de till Achada do Teixeira, tar en tupplur och inväntar din ankomst fyra till sex timmar senare. Ett sånt här upplägg sökte vi, men blev förvånade då vi frågade receptionen på hotellet om de kunde boka en taxi. Återigen ville de att vi skulle boka en gruppresa med guide istället. Så under vår dag på stan så passade vi på att fråga ett otaligt antal taxichaufförer om de kunde plocka upp oss nästa dag, vilket de flesta kunde för en kostnad mellan 100 och 150 euro. Jag hade läst att det skulle kosta 80€ på bloggen 4000mil.se så jag kände mig lite lurad. När vi kom tillbaka till hotellet så står tre taxibilar utanför på gatan, med chaufförerna samlade i en liten grupp vid sidan. Jag går fram och frågar vad de ska ha. 80 svarar snabbt den yngsta killen som är i trettioårsåldern och talar god engelska. Taget, svarar jag snabbt. En artikel om hur den dagen gick kommer snart här på bloggen…

För vår sista vandringsdag har vi lite svårt att bestämma oss men landar i en kombo av Vereda dos Balcões (PR11) som enligt turistbyrån ska bjuda på en av Madeiras topp tre utsiktspunkter och vandringen Ribeiro Frio – Portela – Levada do Furado (PR10). Båda dessa är rankade som lätta vandringar med sin utgångspunkt i det lilla samhället Ribeiro Frio, men tillsammans så blir det 13,4 km, vilket faktiskt blev semesterns längsta dagsvandring.

Solen lyser och det ser ut att bli en fantastisk dag när vi först tar den lokala citybussen från hotellet ner till bussterminalen för att byta till buss 56 mot Santana. Så fort vi lämnar Funchal bakom oss börjar bussen klättra upp för de branta bergssidorna på häpnadsväckande smala och slingrande vägar. De här busschaufförerna vet hur man växlar i uppförsbacke. Gabriel är inte lika imponerad av de slingriga vägarna och jag märker snabbt att han ser lite grå ut i ansiktet. Vi öppnar takluckan för att få in lite mer frisk luft men det hjälper inte, tio minuter senare spyr han upp sin frukost. Den här dagen var jag hyggligt med på noterna och lyckas parera det mesta och torkar snabbt upp med medhavda tvättlappar. Faktum är att vi hade dessa incidenter nästan varje dag vi åkte buss på dessa krokiga och branta vägar. Så alla ni som har lite lätt att bli åksjuka, känn er nu varnade.

I samma takt som bussen tar höjdmeter så lämnar vi dock solen bakom oss, vi åker helt enkelt rakt upp in i molnen och strax börjar det till och med småregna på oss. Jag som sista dagen lämnat regnbyxorna hemma, vilka jag annars släpat runt varje dag oavsett hur bra vädret har sett ut. Regnjacka har jag i alla fall, till både mig och Gabriel, vilket ska visa sig mycket värdefullt denna dag.

Väl framme i Ribeiro Frio så slås jag av att det står säkert fem turistbussar parkerade längs vägen och det tar oss en liten stund innan vi hittar leden till ”balkongen” som ligger ett litet stycke längre fram. Det är en bred stig, nästan skogsväg som följer en grund levada. Här kan du gå flera personer i bredd och det är i princip helt platt, varken uppåt eller nedåt. Vi vandrar tillsammans med engelska pensionärer på gruppresa, vilket känns lite annorlunda jämfört med våra tidigare vandringar. Efter knappt en och en halv kilometer kommer vi fram till den magnifika utsikten som tyvärr lyser med sin frånvaro denna dag. Vi är i mitten av ett tjockt moln och vi ser som mest 50 meter framför oss. Vi står en stund och spanar rakt in i den grå dimman utan att urskilja varken dal eller topp. Så kan det vara.

Reldin Adventures - Madeira, Vereda dos Balcões (PR11)

En av Madeiras topp tre utsikter…? Kanske en annan dag

Regnet börjar tillta och vi drar på oss regnjackorna och vandrar snöpligt tillbaka där vi kom ifrån. En stund senare är vi tillbaka på vår startposition och bestämmer oss för att starta med att äta en tidig lunch på restaurangen vid nästa leds startpunkt. Att sitta inne och äta när regnet strilar ner känns som ett bra val. Mätta och belåtna så ger vi oss till slut ut på dagens egentliga levadavandring. Även denna stig är bred och lättvandrad, nästan lite tråkig i jämförelse med våra tidigare mer spektakulära levador. Naturen ska enligt uppgift vara riktigt häftig, med mångfacetterad flora och fauna. Idag är det dock bara grått, trist och blött. Vattenpölar mest överallt och under dagen blir det bara geggigare och geggigare. De första fyra fem kilometrarna känns mest som transportsträcka för oss, Gabriel går en del men när det inte händer så mycket så tröttnar han och sätter sig i bärstolen där han somnar efter ett tag. Det här blir dagen då jag bär honom mest, typiskt att det var vår längsta dag. Men vid mitten av denna vandring blir det ganska häftigt, stigen smalnar av och vi går liksom den första dagen på en levadakant som nästan hänger på bergssidan, stundom med ett litet räcke och stundom utan. Levadan slingrar sig likt en orm runt bergskammen och dyker då och då in i små tunnlar. Det är dock fortfarande en kompakt grå dimma som täcker dalen på vår vänstra sida. Mot slutet så anar vi dess storhet, men idag blir det inte dagen med vackra vyer. Tvärtom så kommer vi efter åtta kilometer fram till slutet av själva levadan, eller nja, den delar upp sig i lite olika kanaler, men leden lämnar levadan och följer vägen nedåt byn. Hit fram så har det varit en mer eller mindre platt vandring, så om du har hyrt bil vänder du med fördel här och går tillbaka till Ribeiro Frio, vilket blir en ganska lång tur, cirka 16 kilometer. Men det är platt och lättvandrat så det tar nog ändå inte mer än 4-5 timmar. Om man fortsätter framåt så väntar 300 höjdmeter nedåt, längs en riktigt tråkig och för dagen rejält hal och geggig skogsväg. Detta är om något bara en transportsträcka för att komma ned till busshållplatsen.

När vi kommer fram till vägen så inser jag att vi tajmat dåligt och har nästan en timmes väntan till nästa buss. Vi knallar förbi busstolpen och fortsätter mot vad jag tror är restaurangen som jag läst ska finnas här. Det är lite tur för då inser jag att busstolpen var för bussar som går inåt ön, bussen mot Funchal stannar en bit längre fram vid busskuren mittemot restaurangen, som dock visar sig vara stängd. Rackarns. Vi är här under lågsäsong vilket uppenbarligen har sina baksidor. Men efter att grämt mig en stund över den uteblivna ölen så ser jag tre taxibilar parkerade utanför ett hus lite längre bort vilket onekligen ser väldigt mycket ut som nån typ av pub. Vi knallar dit och mycket riktigt är det en pub. Vi är de enda besökarna i en mycket pittoresk liten lokal där den enda servitören står och grillar småkycklingar på spett över elden i den öppna spisen. Vi beställer en apelsinjuice och en öl och lutar oss tillbaka i väntan på vår buss.

Min och Gabriels mål med semestern på Madeira var att få umgås och hänga tillsammans genom ett aktivt äventyr som ändå inte var för svårt. När vi nu ser tillbaka på denna semester så kan vi konstatera att vi lyckades mycket väl. Vi flög med direktflyg, bodde på hotell med frukost men valde bort övrig mat. På dagarna var vi ute och vandrade och på kvällarna tog vi en kort promenad eller busstur in till centrum, eller bara delade på en pasta på den lokala restaurangen. Dagarna började oftast ganska tidigt, vi var ute och njöt av fantastisk vandring och natur hela dagarna och på eftermiddagen kom vi tillbaka till hotellet och njöt av pool och spa. Madeira får tummen upp av oss!

Reldin Adventures - Rabaçal - Levada das 25 Fontes e Risco (PR6)

Levada och Gabriel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *