Generalrepetition inför Fjällräven Classic! Nu ska vi ut och vandra på riktigt. På sommarens hittills varmaste dag, med 30 grader i skuggan och 23 i vattnet, så valde familjen att ge sig ut på testvandring över 32 kilometer och en övernattning. Denna gång valde vi två sträckor på Roslagsleden, etapp fem och fyra, i den ordningen. Det är alltså att gå leden lite baklänges, men vad gör väl det tänkte vi? Det skulle dock visa sig generera en del huvudbry och extra kilometer då leden stundtals är markant bättre markerad från det ”rätta” hållet. Men är man bara lite observant så går det galant.
Att vandra med små barn är inte som att vandra själv, dels måste man släpa med sig mer saker och vara uppmärksam på den lilles humör och välbefinnande. Dels är det också betydligt mer svårplanerat, då det oväntade plötsligt slår till. Som att Malcolm för första gången blir åksjuk på bussen och spyr ner sig. Väl framme i Wira bruk som är vår startposition för dagen, så inleds således sanering, uppsköljning av kläder och byte till hans enda ombyte vi tog med. Efter lite förmiddagsfika och ett varv runt den gamla smedjan så är vi äntligen redo att ge oss ut på leden cirka en timme försenade.
De första kilometrarna går i ett öppet odlingslandskap på traktorstigar och grusvägar. Det är lite tråkigt, men lättvandrat. Jag ångrar bittert att jag inte satte på mig lätta shorts utan Kebbyxorna med ventilationen fullt öppnad. Efter några kilometer så viker vi dock av in i skogen och vegetationen blir med ens mer tät och snårig, så mitt val börjar kännas lite motiverat trots allt. Det är också lite mer skugga bland träden, vilket uppskattas av familjens alla medlemmar. Dagens lunch intas i en skogssluttning och sommarens första riktiga rond mot myggen inleds. Malcolm verkar förvånansvärt förskonad, emedan myggen visar sin kärlek för mig. Den är dock från min sida, helt obesvarad.
Packningen känns redan från start ganska tung, men hanterlig. Jag skrev att detta var generalrepetitionen inför vårt äventyr Fjällräven Classic, men vi har inte packat exakt samma saker som vi kommer att ha med på fjället. Dels kändes varma sovsäcken, dunjackan och en veckas frystorkat lite omotiverat, dels har vi bestämt att uppgradera lite utrustning som vi inte hunnit med, till exempel nytt liggunderlag och sovsäck till Maria. Vi ska även låna ett riktigt fjälltält av några kompisar och lämna vårt eget nästan 20 år gamla, femkilos kupoltält utan staglinor, hemma. I gengäld så bär vi med oss 4,5 liter vatten, varav tre liter i min rygga, alltså tre kilo. Det här är baksidan med att vandra både Sörmlandsleden och Roslagsleden, vatten finns oftast bara vid etappstart och slut. En dag som denna går det åt en hel del dricka, samt att man ska laga mat. Vi bestämde oss därför att gå en ganska rejäl bit första dagen, hela etapp 5. Det är 20 kilometer från Wira bruk till Domarudden där vi tänkte laga middag med tillgång till vatten och sedan fortsätta drygt två kilometer till Trehörningens skärmskydd för att göra läger. Nästa dag skulle vi få en betydligt kortare distans vilket kändes skönt, men det viktiga var att se om vi fixar en riktig heldagspromenad.
Etapp fem på Roslgsleden bjuder på en väldigt varierad terräng. Det är omväxlande riktigt snårigt med gräs och tistlar upp till armhålorna, ibland tät bladskog som påminner om djungeln och vi får passa oss rejält för att inte grenar ska slå till Malcolm där han sitter strax över Marias huvud, och ibland bara tråkig grusväg. Det märks att Roslagsleden inte är lika populär som Sörmlandsleden, ibland försvinner nästan stigen i den nyvuxna grönskan. Vi möter inte heller en enda medvandrare på hela dagen.
Mot slutet av dagen så tryter vattenförrådet och vi får ransonera oss en aningens. Att vi har gått nästan två mil börjar också märkas, både i huvudet och i benen. Det blir kortare drickspauser och kartkontroller varje knapp halvtimme och vi får säga till varandra att inte bli sura. Väl framme i Domarudden sjunker Maria ihop som en utmattad maratonlöpare. Vi sliter av oss kängorna och jag hämtar vatten och efter en stunds vila lagar vi mat och krafterna börjar återvända. Vi har sagt till varandra att lyssna på kroppen, ta det lugnt och ha roligt. Jag tycker vi hanterade det hyggligt, men det var psykiskt påfrestande med den tryckande värmen och veta att vi inte kunde laga mat förrän vi kommit fram till målet och vattnet. I fjällen är tillgången på vatten oändligt mycket bättre, men man kan ändå hamna i situationer som ställer till det. Bra att ha övat lite grann på det i alla fall.
Efter drygt en och en halv timme är vi redo att gå vidare, och med fulla vattenförråd så känns återigen väskan ganska tung. Det är helt klart så att de sista kilona är de som väger mest. Lärdomen är alltså att rannsaka sig själv då det ska packas för fjällvandringen och undvika alla ”bra-att-ha”-saker och hålla sig till det som är viktigt.
Halvtimmen senare är vi framme vid skärmsyddet vid den lilla sjön Trehörningen. Det ligger fint på en liten udde, men sjön är mer vacker än mysig att bada i. Vi väljer att slå upp tältet för att få en fristad från myggen och värmer direkt gröt till Malcolm då klockan egentligen redan har hunnit bli lite för mycket. Han är redan övertrött och lägger i nästa växel och springer runt i tältet som om det vore en cirkusmanege. Vi får kämpa rejält för att han ska somna, vilket annars aldrig brukar vara ett problem. Nästa lärdom att notera är alltså att snuttefilten ska följa med, samt att vi ska köra välling på kvällen istället för gröt. På denna tur så har vi valt att bara ta med nattblöjor. Vi tänkte helt enkelt att de håller tätt bättre och att han rör sig inte så mycket i bärstolen. Den strategin visar sig stämma relativt väl. De använda blöjorna lägger vi i vanliga tvålitersplatspåsar och bär med oss tills vi hittar en lämplig soptunna, vilket det finns relativt gott om längs leden.
Nästa dag fortsätter vi på etapp 4 som vi påbörjade dagen innan. Den är inte alls lika varierad som etapp fem, bortsett från en vacker bit mitt på så är det mest tråkig grusväg. Efter cirka sex kilometer och en och en halv timma effektiv vandring når vi dock den vackra ”Lilla Harsjön”, med ett fint beläget skärmskydd och framför allt mycket badvänliga klippor. Vi känner oss extra förtjänta av ett svalkande bad efter gårdagens och förmiddagens strapatser i den tryckande värmen. Fler än en gång funderade jag på varför vi inte bara tagit picknickkorgen och åkt ned till sandstranden istället för att ge oss ut i skogen dessa dagar. Jag är egentligen en badkruka, men nu var lyckan stor att få slänga sig ut i det lugna vattnet. Vi passade på att äta lunch och lata oss vid sjön, det var ändå inte mer än två kilometer kvar att gå, och sen bara ta bussen tillbaka till stan.
Väl hemma så passade jag på att väga ryggsäcken, lagom ovetenskapligt på badrumsvågen. Resultatet, drygt 20 kilo. Till det kom vatten och mat, så ryggsäcken vägde nog 23-24 kg fullt lastad. Det är för mycket var min första tanke. Men ändå skönt att det gått relativt bra. Normalt tycker jag att 12-15 kg är lagom för en veckas fjällvandring, beroende på mängden lyx. Lärdomen att de sista kilona väger mest gör sig påmind och beslutet blir att försöka hålla startvikten under 20 kg, vi får se om det lyckas.
När vi ser tillbaka på denna generalrepetition så är betyget gott, även om det finns lite att slipa på. Vi kan konstatera att vi på nästan alla utflykter denna vår har hållit ett tempo på fyra kilometer per timme, även nu senast med full packning. Det är en hastighet som vi med god marginal bör klara Fjällräven Classic med, och även kunna njuta och inte gå alltför långa dagar, så Malcolm också uppskattar detta äventyr.