Fjällräven Classic 2016 – Dag 4 och 5

Klockan fem på morgonen vaknar jag, inte av att Gabriel ska upp och byta sovsäck, utan av att det viner i tältduken och regnet smattrar på. Jag kollar snabbt att allt verkar OK, vilket det är, drar för ventilerna och somnar om. Framåt sju så vaknar hela familjen och vinden sliter fortfarande betänkligt i tältet, som verkar stå pall bra. Regnet har avtagit något, men det kommer att bli blött att sticka ut nosen, så vi bestämmer oss för att ligga och dra oss lite extra länge denna morgon och sen laga frukost inne i absiden på tältet. Att ha en riktigt stor absid på tältet är en klar fördel när man vandrar med barn, dels blir det lite mer grejer man har med sig, men det underlättar dels att kunna gå in och ut ur tältet utan att ryggan och skor behöver stå precis utanför utgången, men framför allt när det är riktigt skitväder. Att obehindrat kunna laga mat i absiden och barn kan underhållas inne i tältet är nästan en förutsättning om det är riktigt uselt väder. Vi hade dessutom lyxat till med ett tält som hade full höjd i såväl absid som i fotändan på tältet, vilket ger känslan av väldigt mycket mer plats i tältet. Det väger ju lite extra, men för oss är det värt det. Vi har även ett fyrsäsongstält, vilket väger nästan ett kilo mer än motsvarande tresäsongsvariant. Men man ska komma ihåg att det inte bara är de yttre krafterna som man måste räkna med när man har med knattarna i tältet. Låt oss säga att det var mer än en gång som Gabriel slängde sig mot tältduken. Att det då är lite kraftigare väv, sömmar och linor känns bra.

 

När vi väl vågade sticka ut näsan utanför tältet, strax efter klockan nio så hade regnet nästan helt avtagit, men vinden piskade fortfarande på. Jag insåg att vi lyckats ställa tältet mer eller mindre bredsida mot vindriktningen, trots att jag kvällen innan försökt att fundera ut vad som skulle vara bäst, just med hänsyn till vinden. Vi hade i princip lyckats packa ihop allt inne i tältet, så nu var det bara att riva själva tältet och knöa ner allt i ryggsäcken. Ett litet tips som ni säkert känner till är att packa allt i färgkodade packpåsar. Vi har dessutom lyxat till med vattentäta sådana från Exped och Sea to Summit, i lite olika storlekar och färger. Inte för att det ofta blir blött genom ryggsäckens grova tyg, utan mer för att när man packar eller rycker ut påsar ur en 100 liter stor ryggsäck så är det ganska ofta några hamnar på marken en stund innan allt är packat igen. Då är det skönt att veta att sakerna inne i packpåsarna fortfarande är torra, även om regnet öser ner.

FjällrävenClassic2016-DSCN2894

 

Ett annat tips som vi fick praktisera denna morgon var att knyta fast tältet i nåt innan du plockar ner det. Om du köpt nytt tunneltält nyligen och läste instruktionsboken (!), så kanske du noterade att det tipsas om att först knyta fast en lina i typ ryggsäcken och sen fästa de två tältspikarna i änden mot vinden, för att sen ge sig i kast med tältpinnar etc. Detta är ett alldeles strålande tips och gäller omvänt vid nedtagning av tältet, om man inte helt plötsligt vill behöva springa över fjället i vild jakt på en flygande tältduk.

 

Efter en stunds småsnackande vid Check Pointen så ger vi oss iväg längs Alesjauresjön, medvetna om att detta blir sista dagen med den storslagna utsikten, imorgon kommer det att vara björkskog som ackompanjerar oss. Gabriel sover genom vår Second Breakfast men vaknar strax därefter och är givetvis lite hungrig han med, så bara tio minuter efter vårt första stopp så får de bli ett till. Hans öga rinner en del och har kläggat igen lite för mycket. Det verkar dock inte vara nån större fara med humöret eller energin, men det känns givetvis inte helt bra. Vi tvättar med lite kokat vatten och en tvättlapp.

 

Efter lunch så har vi sista etappen på kalfjället, runda Kartinvare med det stora berget Keron på höger hand och så nedför sandslänten och in i skogen. Det är ganska stenigt några kilometer innan slänten, och man går lite på sniskan då stigen går utmed bergssidan och sluttar utåt. Efter en stund börjar jag känna att vänster foten tar en del stryk och vi tar ett par stycken raster på bara några få kilometer och takten är väsentligt lägre än de senaste dagarna. Men det är viktigt att känna efter först, och vi har inte bråttom nånstans, så det går bra. Jag är riktigt glad över mina stabila kängor och vandringsstavarna som jag belastar en hel del. Förr var jag inget fan av vandringsstavar eller nån Old School vandringspinne i trä för den delen. Men jag måste säga att utvecklingen med mer high-tech utrustning har underlättat väsentligt sedan jag var liten grabb och ute och vandrade med mina föräldrar. Vandringsstavar är ett sånt exempel (ett annat är liggunderlagen) som jag verkligen vill råda alla att testa, speciellt om du bär lite tyngre. Det finns många modeller, de flesta är hopfällbara mer eller mindre, och väger inte särskilt mycket, men är ändå riktigt stabila. Jag har dem såväl upp och ner som på platten. De hjälper till med tempot på platten, funkar som extra stöd om man snavar lite, så att inte ben och fötter måste korrigera allt vid ett feltramp. När jag går uppåt så jobbar jag med dem framför mig som med ett par slalomstavar och hjälper till och drar mig upp. Bäst är de när det går nedför, då jag har dem framför mig, med händerna inte greppande själva stavhandtaget så mycket, utan handflatan nästan helt nedtryckt i stavremmarna och bromsar på så sätt nästan hela min tyngd med stavarna, vilket underlättar enormt för ben, knän och fötter.

 

Vi kommer fram till Check Point Keron kvart över fyra, alldeles lagom för ett kombinerat mellis och tidig middag för Gabriel. För på denna Check Point serveras det pannkakor med grädde och sylt, mums. Gabriel sätter i sig två tre stycken och det ända som hindrar honom att fortsätta med fler är att kön har växt sig alltför lång tycker mamma och pappa. Trots att vi bara har en dryg halvtimme eller kanske tre kvart kvar att gå från Check Pointen till kvällens mål, Abiskojaure, så blir vi kvar i Keron nästan en timme. Skönt att inte känna sig stressad.

Vi knallar till slut vidare ner till sjön och över den stora hängbron och fram till stugorna. Ganska många vandrare har redan kommit hit och slagit upp sina tält, så vi går en bit bakom stugorna och hittar en helt OK tältplats i björkskogen. Men mysighetsfaktorn är inte jättestor här, så vi tar med mat och köksgrejor och går tillbaka till stugorna och slår oss ned vid ett av de många fasta picknickborden. Andra vandrare gör samma sak och vi sitter länge och snackar med dem vi sett längs leden i ett par dagar. Det blir naturligt så att första dagen är det ganska trångt på leden och man får ibland gå lite långsammare bakom andra på spångarna och när det ges tillfälle köra om i ytterfil, men rätt snart sorteras det upp så att man håller ungefär samma tempo som andra vandrare runt omkring en. Det ger dels mer harmoni i gången och dels mindre kökörning, men framför allt lär man känna de andra som man snackar med vid Check Points, fjällbäckar och matpauser. Himla trevligt helt enkelt!

FjällrävenClassic2016-DSCN2949

Sista middagen vid Abiskojaure

Efter en ganska lång stund pockar den nybyggda bastun på. När vi går och hämtar våra grejer inser vi att det som vi tyckte var ganska tätt mellan tälten inte ens var i närheten av tätt. Under tiden vi åt så har det smällts upp typ tio tält runt omkring oss, i utrymmet mellan vårt tält och våra närmsta tältgrannar. Nu var det tätt på riktigt. Det visar sig snart att det är en grupp på cirka 20 kineser som också går Classic. Till skillnad från många svenska grupper som delar på lite större tält så har de en-manna eller två-manna tält hela bunten, så de är inte så stora och kan onekligen knöas in på de mest oväntade ställen. Nåja, tillbaka till bastun, en alldeles förträfflig bastu och kanske den största av de tre vi hunnit besöka på denna vandring. Den har finfin utsikt också och de bästa bekvämligheterna vid bad. Det ända jag kan tycka är lite märkligt är varför man har en så liten vattentank påhängd på det vanliga bastuskorstenen och inte som i Alesjaure en rejäl varmvattenberedare intill. Vi bastar till stängning och glider sen tillbaka till tältet och ner i sovsäcken för sista gången denna vandring.

Sista dagen börjar som vanligt och utan att stressa så har vi fått bra rull på morgonrutinen och kan lämna Abiskojaure runt halv nio. De tidigare åren jag gått denna sträcka så har vi alltid tagit sista natten betydligt tidigare, vilket får till följd att sista dagen blir lite längre. Jag kan varmt rekommendera Abiskojaure som nattstopp. Det överraskade mig med sin mysighet, bekvämligheter, och att bara ha runt 12 kilometer den sista dagen är ganska angenämt. Jag har ett minne av att denna sträcka in till Abisko är tråkig och bara ska klaras av, men sanningen är att den första biten faktiskt är ganska mysig, som det kan vara när du vandrar lite mer söderut i Sverige som till exempel kring Grövelsjön. Men de sista fem kilometerna håller jag fast vid blir mest av en transportsträcka in i mål. Och då är det ganska skönt att inte vara särskilt trött efter en lång sista dag, utan tvärtom pigg. Man kan ju njuta av sin målgång betydligt mer också, istället för att sträckkört uppe från Alesjauresjön nånstans.

FjällrävenClassic2016-DSCN2963

Så efter dryga 99 timmar på fjället har vi vandrat de 110 kilometerna från Nikkaluokta till Abisko. Trots att vädret inte alltid var kalas så var detta nog den behagligaste Classic som jag njutit mest av. Dels var ju sällskapet kanske det bästa man kan ha, familjen, även om vi inte var helt fulltaliga. Men det har nog också att göra med att vi lyckades få till en riktigt bra etappuppdelning, beroende både på hygglig planering men också vetskapen om olika alternativ. Vi kände oss aldrig stressade att vi måste nå ett visst mål för dagen, och det gav oss både flexibilitet och trygghet. Det kan givetvis också vara så enkelt att vi var bättre förberedda och bättre fysiskt tränade, men inte säkert. Själv har jag inte tränat på över ett halvår, men att vara föräldraledig har å andra sidan inneburit ganska mycket fysisk rörelse, liksom sommarens byggnationer vid svärföräldrarnas sommarstuga. För det ska sägas med viss tydlighet, att knata 110 kilometer på fem dagar med 27 kilo på ryggen, det är en viss ansträngning. Oavsett hur tränad du är och hur bra rygga du har, 27 kilo är inget man studsar fram med på fjäderlätta ben.

image

Målgång i Abisko

Att erfarenhet och träning spelar roll är jag ganska säker på. Så om du nu känner dig inspirerad och sugen på att ge dig ut på fjället med dina små, så känner jag mig lite glad. Om du har vissa tvivel om hur lätt eller svårt det är, så är du realist, och det är också bra. Hur tar man steget över tröskeln då? Det är inte svårare än att plocka ihop vandringsgrejerna och ge dig ut på en halvdag eller heldag i din närhet. Börja testa dig fram, vad funkar för dig och din familj. Ju mer du tränar och ju mer erfarenhet du skaffar dig ju roligare blir det, och vips så kanske vi möts nästa år längs Kungsleden, eller nån annanstans i världen, vem vet?

Fjallravenclassic2016-DSC_4418

Banprofil och etappuppdelning mellan Check Points

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *