Tankar inför Fjällräven Classic 2016

Så var det dags för nästa stora äventyr, för fjärde gången i rad så gör jag mig redo för Fjällräven Classic. För två år sedan gick jag tillsammans med min fru och vår då enda son, på 15 månader. Det kan ni läsa om på Naturkompaniets blogg. Då visste vi överhuvud taget inte vad vi gav oss in på, att vandra 110 kilometer är ju en utmaning för många, inklusive oss. Att ta med sig små barn dessutom, ja, enkelt uttryckt kan man säga att det blir ju inte enklare i alla fall. Men sanningen var, upptäckte vi, att så annorlunda är det inte. Vi var redan från början oerhört ödmjuka inför hela äventyret, och beredda på att ta god tid på oss, inte jäkta, vara lyhörda för Malcolms signaler, och våra egna. Inte bara köra på. Och det var nog ett lyckat angreppssätt för vi hade en helt otrolig upplevelse, så till den milda grad att vi nu ska göra det igen, med vår yngsta son Gabriel som nu är 1,5 år.

Gabriel-2016-IMG_1092

När jag nu ett par dagar innan start sitter och skriver detta och precis påbörjat genomgången av packningen så slår det mig, vi hade nog ganska mycket tur förra gången. Vi hade tur med vädret, vi hade tur med myggen (det var väldigt få det året) vi hade tur och klarade oss helt undan skador, vi hade ingen otur med transport och bagage etc. Det är helt enkelt mycket som kan gå fel, eller bara jävlas lite, och hur mysigt hade det varit då? Vi hade den gången förberett oss relativt väl, varit ute och vandrat en hel del med Malcolm på Sörmlandsleden. Testat bärryggan, att tälta, äta frystorkat, bränna blöjor (ej att rekommendera), uppgraderat utrustningen med mera. Denna gång har jag och Gabriel förvisso haft en del underbara dagar av min pappaledighet på Sörmlandsleden, men hela familjen har inte varit ute och sovit över eller övat några längre strapatser. Å andra sidan känns det som om vi har väldigt mycket bättre koll denna gång, vi lärde oss trots allt nåt förra gången. Till exempel att iskallt fjällbäcksvatten inte är lika mysigt som småljummet vatten i nappflaskan, eller att även små killar vill ha dun som förstärkningsplagg, eller att ett par sockar i storlek 21 inte väger typ nånting. Eller är det helt enkelt en gnutta övermod som nu smyger sig på? Jag hoppas inte det, det gäller att fortfarande vara ödmjuk inför äventyret och ta till vara på lärdomarna, för om vi inte har lika mycket tur denna gång, så hoppas jag ändå på en mysig upplevelse tillsammans med familjen.

Ni som har följt våra tidigare äventyr kanske undrar om inte Malcolm ska med denna gång, och hur man får med sig två barn och all packning som behövs för 110 kilometer vandring och tältning? Det gör man inte. Malcolm är idag dryga tre år och har förvisso hur mycket spring i bena som helst, när ha vill. Men att han skulle gå flera mil om dagen för egen maskin är inte varken troligt, realistiskt eller ens en dröm. Det händer inte, och alltså skulle vi behöva bära bägge barnen och då får vi inte med oss den packning som behövs, dessutom väger Malcolm nu 18 kilo… så denna gång stannar han hos mormor och morfar.

Vi kanske ses under Fjällräven Classic, vi startar redan i första startgrupp på fredag och så får vi se hur många dagar det tar, kanske fyra övernattningar?

Gabriel-2016-IMG_1430

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *