Tälta på Kebnekaise och bestiga Sveriges högsta berg

Är det svårt att bestiga Sveriges högsta topp? Vi är hyggligt vana fjällvandrare, men inga proffs. Vi håller oss oftast på markerade leder, har ingen som helst klättervana eller utrustning för det, men är å andra sidan vana att fjällvandra med tält och annan utrustning. Under vandringseventet Fjällräven Classic så ville vi ta en liten annorlunda väg och ett besök på toppen av Sverige lockade förstås när man är i krokarna. Det var dessutom mer än 15 respektive 25 år sedan någon av oss var där senast.

Vi var alltså på väg från Nikkaluokta till Abisko och det mest uppenbara vore ju att ta en extra dag vid Kebnekaise fjällstation för att antingen gå med guide den östra leden upp och tillbaka, eller själva gå den västra leden. Men just momentet att gå tillbaka kändes lite tråkigt, eftersom vi ändå skulle vidare på Kungsleden mot Abisko. Planen blev istället att fortsätta vandringen förbi fjällstationen upp på västra leden och tälta på väg upp på berget, parkera väskorna på lämpligt ställe för att göra själva toppbestigningen lite lättare, sen fortsätta vandringen ned på baksidan mot Singi på det som heter Durlings led, istället för att knalla tillbaka till fjällstationen.

Västra leden och Durlings led, Kebnekaise

Västra leden och Durlings led, Kebnekaise

Vad kan man vänta sig på väg upp på Sveriges högsta berg? En viss koll hade vi eftersom vi bägge hade gjort det förr, men minnet sviker. Det var länge sedan. Lite efterforskningar på nätet resulterade mest i en bekräftad respekt för vädret på berget. Somliga menade att det minsann krävdes stegjärn och andra delade glada bilder på sig själva i gympadojjor. När det kom till utrustning så kände vi oss egentligen ganska trygga i att vi ändå utrustat oss för flera dygn på Kungsleden. Det skulle visa sig vara en helt korrekt bedömning.

När vi på eftermiddagen kom fram till Kebnekaise fjällstation kollade vi direkt väderprognosen, var det inte läge så skulle vi redan här styra om planerna. Prognosen var långt ifrån optimal, men ändå OK. Förmiddagen skulle bjuda på sol i dalen men på toppen var det dimmigt. Störst oro skapade dock vindprognosen som pekade på 10 m/s under den följande dagen och dagarna därpå över 20 m/s, vilket uppenbarligen är på tok för mycket. För att vara mitt i augusti så var det även lite åt det kallare hållet, några minusgrader på toppen (även dagtid). Beslutet blev att det nog skulle funka och att vi knallar upp längs Västra leden och tältar en bit upp och tar ett nytt beslut på morgonen.

Efter några kilometers svag uppförsbacke så vänder leden tvärt uppåt och följer Kittelbäcken upp till Kittelsjön. Vi ler åt varandra och skämtar om att Sverige minsann kan bjuda på lite riktig bergskänsla precis som i alperna. Vi snackar med några vandrare på väg nedåt och blir försäkrade om att det ska finnas bra tältplatser uppe vid sjön. Det känns bra, för bara tanken är skrattretande att slå upp ett tält i den lutning där vi står. Väl uppe vid sjön så hittar vi en hyggligt plan och jämn plätt, dessutom hittar vi två likasinnade vandrare som precis hittat sin tältplats alldeles bredvid sjön, där det mesta är ganska vått i övrigt.

Det blåser en del och är lite småkyligt. Vi skyndar oss att slå upp tältet, lagar middag och kryper in i tältet med dunjackorna fortfarande på. Det är betydligt kallare här än vid fjällstationen, vilket nog kan härledas till att det faktiskt är lite drygt 500 höjdmeter högre upp. Vi väljer att se det som positivt, det betyder ju att vi har femhundra höjdmeter mindre att bestiga dagen därpå. Vi har hyggligt bra sovsäckar men en kväll som denna åker ändå mössa underställ och yllesockorna på. Det handlar ju inte om överlevnad utan vi vill sova gott hela natten så vi är utvilade för nästa dag och precis så blev det.

Kittelsjön - Kebnekaise

Utsikt från vår tältplats vid Kittelsjön

Vi vaknar nästa dag till strålande sol och känner oss direkt peppade för dagens topptur. Vi packar ihop tältet, fyller alla vattenflaskor eftersom detta är det sista bra stället med rinnande färskt vatten och påbörjar vandringen uppåt. Dagen innan vandrade vi på en klassisk fjällstig såsom de ofta ser ut ovanför trädgränsen, med mossa och lite ris. Härifrån finns det dock ingen vegetation utan endast olika storlekar på block och stenar. Vi tuggar oss sakta och stadigt uppåt, pausar här och där, dricker lite, njuter av utsikten. Dimmolnen dansar kring Tolpagornis kraterliknande topp. Märkligt att sitta här på bergssidan mittemot, på samma höjd och betrakta skådespelet från första parkett.

Västra leden, Kebnekaise

Spanar ut över Tolpagorni

Tolpagorni - Kebnekaise

Tolpagorni i dimslöjorna

Efter ytterligare lite klättring når vi toppen av Vierranvare med sina många rösen likt en djurkyrkogård och sen vänder leden ner mot Kaffedalen, drygt tvåhundra höjdmeter nedanför oss. På bergssidan på andra sidan dalen ser vi hur stigen klättrar upp för själva Kebnekaise, upp mot toppstugorna och den snöbeklädda toppen.

Vierrenvarri - Kebnekaise

Rösen på toppen av Vierrenvarri

Väl nere i Kaffedalen hittar vi ganska snabbt den enda lilla plätt där man möjligen kan ställa ett tält. Många vandrare har före oss plockat bort stenar och lagt som en liten ringmur runt platsen och på så vis skapat lite vindskydd. Vatten finns det dock inte annat än att smälta snö från den närliggande glaciären. Vi stuvar om vår packning lite och lämnar den större av våra väskor och fortsätter upp med endast en lättare ryggsäck och det som behövs för de närmsta timmarna. Här är det på sin plats att notera att vi lämnade tält, sovsäckar, liggunderlag, en del mat, etc. men en hel del snacks, förstärkningskläder, vatten, första förband fick givetvis följa med vidare uppåt.

Tältplats i Kaffedalen - Kebnekaise

Den enda tältplatsen i Kaffedalen. Här lämnade vi vår större ryggsäck under toppbestigningen.

Ju högre upp vi kommer ju närmare smyger sig dimman, eller är det molnen? Svårt att avgöra men helt plötsligt är sikten klart begränsad och vinden tilltar. Nu känns det att man är ute i naturen på naturens villkor. För att toppa den känslan så börjar det dessutom hagla och snöa i ett, som tillsammans med en duktig vind blir ganska tuffa villkor. Temperaturen ligger nog strax under nollan, för det smälter inte när marken träffas av snön och i lä skapas små snödrivor mot stenarna. Det är lätt att glömma bort att det är augusti och de gröna hedarna långt nedanför oss känns väldigt avlägsna.

Snö på topptur på Kebnekaise

Snöstorm på väg mot Kebnekaises topp

Sikten är fortsatt OK, vi ser nog 50 till 70 meter i alla fall och det känns skönt. Vi passerar både en, två och tre toppstugor, vilket var åtminstone en mer än vad vi förväntat oss. Den första är den äldsta som byggdes på 80-talet och som nu ska rivas. De två andra är fräschare, den översta är den nyaste och invigdes så sent som i våras.

Nu börjar vi närma oss på riktigt och vips dyker glaciärkanten upp ur dimman, tillsammans med två andra toppbestigare. Det är fortfarande dimma runt omkring oss och snön, dimman och så långt ögat når (vilket inte är mycket längre än ett stenkast) är det bara vitt. Så till den grad att vi inte kan urskilja marken från himlen och vad som är vad. Nu blev det med ens väldigt klurigt. Vi står inte mer än kanske 200 meter från toppen, men har ingen aning om var den är. Vi tar fram karta och kompass och försöker ta ut en riktning. Vi ska nog en 30 grader öst om norr. Vi står och spanar ut i tomma intet och alla i gruppen tycks överväga vad som är bäst, kanske att inte chansa utan att avbryta och vända ner igen…

Helt plötsligt dyker det upp två gula figurer i dimman, och sen ytterligare några. De stannar till en bit bort. Det är två guider som har fyra turister i släptåg, vilka med klättersele tagit sig den östra leden upp. Bra, de vet var de är nånstans tänker vi och just som de är på väg att fortsätta ut i snön och dimman så tar vi rygg på dem. Bara några steg upp i snön efter den guidade gruppen inser jag att det är en ganska väl upptrampad stig i snön, den enda och smala vägen upp till sydtoppen. Om vi inte sett guiderna så borde vi nog ha hittat denna stig om vi försiktigt bara gått längs med glaciärkanten tills stigen var funnen. Men nu känns det skönt att ta rygg på nån som verkligen vet. För man ska komma ihåg att det är dryga femhundra meters fall på bägge sidor av den lilla kam som går upp till sydtoppen och sen vidare mot nordtoppen.

Det tar inte mer än några minuter att knalla upp den sista lilla biten i snön och helt plötsligt står vi där, på toppen av Sverige. Som om det var mitt i en pingisboll. Sikten är inte mer än att vi ser varandra i sällskapet och sen är det vitt, vitt, vitt runt omkring oss. Men vi vet att det är toppen och vi är superstolta.

Vägen ner tillbaka till väskan i i Kaffedalen går lättare, men vi är våra vandringsstavar evigt tacksamma för det är en stundtals brant, stenig och slirig väg ner. Förmiddagen har nu förbytts till tidig eftermiddag och det är hög tid för lunch. Vi väljer att äta varsin bar och gå en liten bit vidare längs Durlings led för att hitta rinnande vatten. Det är inte långt, kanske en kilometer, men i den klippiga och blocksteniga terrängen så tar det sin lilla stund att komma fram. Väl framme så finns det gott om forsande rent och härligt vatten och vi bjuds på fin utsikt över Singijaure långt där nere mellan de branta bergsklipporna.

Durlings led följer relativt mitt i dalen och det är egentligen inte särskilt svårnavigerat. Så länge den generella riktningen går neråt så är man hyggligt på rätt väg eftersom du har berg på bägge sidor och Keb bakom dig. Det betyder dock inte att det är lätt att hitta. För även om detta är en led på kartan så ska det mer ses som en rekommenderad väg att gå. Ute i verkligheten finns inga ledmarkeringar, varken vinterkryss eller mysiga små röda prickar på stenarna. Här och där finns det dock en del rösen uppställda som vittnar om att du är på rätt väg. Så om du inte känner dig rimligt bekväm med karta och kompass, så är det här ingen led för dig. Det behöver ju inte tilläggas att man är bortom den mobiltäckning som faktiskt fanns uppe på Keb.

För oss känns det stort att gå genom obanad och omarkerad vildmark, fantastiskt vackert och inte en människa inom synhåll på hela eftermiddagen. Vilken kontrast till den lite mer vältrafikerade leden mellan Keb och Singi, speciellt under Fjällräven Classic. I dalgångens övre delar ligger fortfarande stora områden med snö kvar, men ju längre ner vi kommer desto grönare blir det. Vi passerar ett antal iordningställda tältplatser, alltså små fläckar där någon vandrare minutiöst plockat bort alla stenarna och staplat upp små vindskydd. Längst ner i dalen mot Singivaggi får vi öva vår kartläsningsförmåga lite extra när vi ska läsa in oss var man bäst bör korsa floden som har löpt vid vår sida hela eftermiddagen. Vi hittar ett bra ställe och drar vårt strå till stacken och staplar upp några stenar som ett röse för att visa för andra var vi korsade vattnet. Durlings led möter Kungsleden där Singijåkka mynnar ut i Tjäktjajåkka och för vår del har nu klockan hunnit bli en bit efter sex på kvällen.

Ni som har vandrat Fjällräven Classic kanske höjer lite på ögonbryna och undrar om vi alltså inte missade check pointen vid Singi. Jo, den var passerad, vilket åtgärdades genom att ställa ifrån oss ryggsäckarna och endast med vattenflaska och förstärkningsjacka i handen knalla tillbaka tre kilometer och stämpla pass och avnjuta en renwrap.

Vi kan varmt rekommendera denna lite annorlunda tur att bestiga Kebnekaise, speciellt om du är på vandring och närmar dig Kebnekaise från nåt annat håll än Nikkaluokta eller ska vidare in bland fjällen. Vi vill dock poängtera att Durlings led är helt omarkerad och lämpar sig nog inte för nybörjaren, varken till orientering eller hur det är att ta sig fram bland klippor och stenar. Att tälta längs med Durlings led, i Kaffedalen eller som vi vid Kittelsjön går utmärkt, men det är få plättar och ganska utsatta för väder och vind. Tänk på var det finns vatten och att det är ett råare och kallare klimat uppe i bergen jämfört nere i delen vid fjällstugorna i området. Ta det lugnt och försiktigt och glöm inte bort den gyllene regeln att vara varm, torr och mätt på fjället!

Här är några bra länkar om du funderar på att bestiga Kebnekaise:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *