För ett år sedan så skrev jag en liten årskrönika för 2016, året då denna blogg föddes. Och utan att lova nåt så var förhoppningen då att 2017 skulle bjuda på fler små och stora äventyr. Nu när jag ser tillbaka på året som gått så känns det verkligen som att så blev fallet. Det blev ett riktigt friluftsår. Även om bloggen ibland påminde oss om att det var dags att hitta på nåt så var det oftast Malcolm som när det närmade sig helg började lobba för att vi skulle ut och tälta i helgen. Oavsett väder eller säsong, tälta var alltid hans snabbaste svar på frågan vad han ville hitta på. Jag har inte räknat våra tältnätter i år, men de är ju fler än att man enkelt håller reda på dem i alla fall.
Ett tältäventyr som jag verkligen minns med glädje är när vi i maj tältade vid Årsjön. Vi gick de dryga tre kilometerna från Tyresta by med lätthet och utan gnäll. Vädret var fantastiskt och killarna var på bra humör med upptäckarglädjen alldeles bubblande. När vi kom fram till sjön och vindskyddet så hade en annan barnfamilj just anlänt som också skulle sova ute, deras första utenatt. Vi lagade mat, barnen hade fantastiskt mysigt och lekte ihop och vi vuxna bytte erfarenheter runt elden.
Ett annat tältäventyr var nu i november när vi tillbringade en helg i Lida friluftsområde. Det var första gången som vi hängde där, tidigare så hade vi mest passerat då vi vandrat Sörmlandsleden och Lida är ett perfekt på- och avstigningsställe för etapperna 6, 6:1 och 7. Lida är ett centrum för Friluftsfrämjandets verksamhet och det märks. Faciliteterna runt Lida friluftsgård är välutbyggda med raststuga, övernattningsstugor, restaurang och framför allt en helt ofantlig mängd grillplatser och ett stort utbud av skärmskydd. Här finns även små naturstigar för barnen, med historier från Mulles värld. Tyvärr kom vardagen ikapp när vi kom hem så det lilla äventyret blev det aldrig något inlägg om här på bloggen, och så kan det vara ibland. Men en liten redogörelse i denna krönika kanske den ändå förtjänar. Vi lagade mat över öppen eld tre gånger, vid tre olika skärmskydd. Sov gjorde vi dock i tältet. Att tälta i november innebar lite nya utmaningar, främst att det blir mörkt redan mellan tre och fyra så att hela tältresning- och matlagningsproceduren fick göras i mörker. Kanske därför som årets julklappar inkluderade både gaslykta och pannlampa?
När vi inte riktigt får till ett tältäventyr till helgen så försöker vi ändå ta oss ut på så många dagsutflykter som vi kan. Oftast är det enkla konceptet att åka till nåt friluftsområde eller naturreservat i Stockholmstrakten, typ Hellasgården, Rudan, Tyresta, Paradiset, göra upp eld och laga mat. Mysa och leka i skogen en stund för att sen ta sig hemåt igen. Det krävs inte så mycket förberedelser, hela dan spenderas med familjen och vi har roligt tillsammans. Helt kalas tycker vi och om det är nåt som vi vill tipsa andra föräldrar med fjällvandringsdrömmar så är det just detta att börja i sin närhet och njuta av dagsutflykter och miniäventyr. De leder i sin tur säkert vidare om det uppskattas.
Speciellt en dagsutflykt minns vi lite extra. Då vi vandrade till Långsjön i Paradisets naturreservat på våffeldagen och givetvis gräddade vi då våfflor över öppen eld. Vi hade tur och det var ett fint vårväder, lite inledande krispig kyla som solen på en klar himmel med tiden värmde upp. Min bror och sambo följde dessutom med och att få dela vårt lilla äventyr med dem gjorde det förstås ännu lite trevligare. Malcolm och Lina täljde en liten barkbåt under tiden pastavattnet kokade upp. Så enkelt men ändock så uppskattat. Ett trick med dagsutflykter är att man inte behöver släpa på all utrustning för att sova över, vilket gör att man kan packa ner betydligt mycket mer lyx än annars. Våfflorna serverades med vispad grädde och både hallon- och hjortronsylt. Såväl espresso som bryggkaffe skulle serverats, om inte jag glömt själva kaffet hemma. Morr… fortfarande.
Många av våra dagsutflykter har annars varit ganska enkla till sin natur, att bara ta sig ut i skogen och grilla korv ska inte underskattas. Att leta ved och göra upp en brasa kan vara en nog så bra aktivitet. Att få avsluta med att grilla marshmallows är för våra barn nu en given favorit, även om Gabriel fortfarande inte har förstått att det är glöden man ska sikta på och inte flammorna.
Under året så har vi också hittat en ny aktivitet, skattjakt! Eller geochaching som det egentligen handlar om. Att med hjälp av mobiltelefonen som gps ta sig ut i naturen och leta efter små gömda lådor är lika enkelt som genialt. Ta en avstickare från en annan aktivitet eller planera en hel eftermiddag och leta skatt efter skatt. Ta med dig egna små prylar att byta med i skattgömmorna och hjälp diverse ”travel bugs” att komma vidare till nästa gömma.
Året har också innefattat lite fler egna vandringar, för min egen del och tillsammans med Maria. Att kliva upp lite innan familjen, brygga en termos kaffe och bre några mackor och sen cykla ner till Hagaparken eller Stora Skuggan är i sin enkelhet något jag verkligen uppskattar. Eller att få möjlighet och ta en dag ledigt och vandra en eller två sträckor längs Sörmlandsleden. Få komma ut i skogen och andas, få varva ner och samla tankarna. I somras tog jag och Maria lite spontant en sväng längs Sörmlandskusten. Vi hade egentligen bara tänkt att gå några kilometer och tälta, för att sen efter frukosten knalla tillbaka till svärföräldrarnas sommarstuga. Men väl ute på leden kunde vi inte riktigt hålla oss så det blev nog närmare 15 kilometer och Maria drog på sig ett ganska rejält skavsår. Där lärde vi oss vilken skillnad rätt utrustning och kläder gör även i de enklaste förhållanden.
Ett litet större äventyr som jag gjorde på egen hand var att gå en kurs i vildmarksmedicin, vilket handlar om sjukvård bortom civilisationens omedelbara närhet. När du helt enkelt inte bara kan ringa 112 och förvänta dig hjälp. Vad gör du då? Jag hade ingen direkt förkunskap mer än det man lärde sig i scouterna för 25-30 år sedan, vilket också kanske var själva drivkraften. Jag är ju numera ute en hel del i naturen och ibland långt bortom mobiltäckning. Att ta med sig familjen ut innebär förstås att man ibland blir lite extra orolig och därför kändes det väldigt bra att få lite riktig kunskap i ämnet. Jag gick en fyra dagars kurs, NOLS Wilderness Medicine WFA och HLR, arrangerat av Crossing Latitudes uppe i Saltoluokta under säsongspremiärhelgen i juni. En fantastisk kurs som kombinerar teori och praktik på ett underbart sätt och Lena Conlan som höll i kursen är verkligen helt fantastisk på att lära ut. Att midnattssol och fjällen kring Salto var vår scen gjorde det knappast sämre.
Ett annat lite större äventyr som delar av familjen gav sig ut på var årets upplaga av Fjällräven Classic. För pappa Pierre så var det femte året i rad och mamma Maria gjorde sitt tredje, men det som var lite annorlunda denna gång var att det var vårt första gemensamma utan barn. Upplägget var därför såklart lite annorlunda. Först och främst packningen, istället för barn på ryggen och 27 kilo på den andra, så hade vi varsin rygga på 36 respektive 50 liter och lite drygt 10 kilo var att bära. För att göra lite mer av tiden och inte bara gå Classic-spåret rakt igenom så passade vi på att bestiga Kebnekaise och tälta halvvägs upp. Efter toppen så gick vi inte tillbaka till Kebnekaise fjällstation som de flesta kanske gör, utan tog Durlings led ner på baksidan så att säga. En klart rekommenderad vandring där man går i vacker och oledad träng och endast möter nån enstaka person, trots att det var under den mest intensiva turistsäsongen. Här väcktes lusten för än mer orörd fjällnatur och att komma ut bortom lederna. Nån gång framöver kommer det nog bli ett besök i Sarek och kanske de andra stora nationalparkerna vi har i Sverige.
Familjens stora äventyr under året var nog ändå sommarsemestern till Zermatt i Schweiz och sen vidare ner i Italien. Vi tillbringade en vecka i den ganska stora alpbyn Zermatt, som är rejält turistifierad. För två år sedan var vi i Zell am See och blev lite kära i konceptet alpvandring. Det förnämliga är att man bor på hotell med alla bekvämligheter och dagsvandrar upp på berget och tar liften tillbaka ner på seneftermiddagen. Zermatt var dock en brant historia, på ett sätt som vi inte hade kunnat drömma om. Det blev tuffare, längre och högre vandringar än vad vi hade kunnat ana. Men till vår stora förvåning så gick det överlag väldigt bra och frågan hur långt en fyraåring kan gå vågar vi nog inte längre svara på. Sugen på mer detaljer? Vi skrev tre olika inlägg från Zermatt.
2017 var också året som familjen gjorde entré på Facebook. Pappa Pierre har bra länge stått utanför, så till den grad att somliga vänner ansåg att min röv satt fast i nittiotalet. Jag har aldrig riktigt sett poängen med Facebook förrän nu. Vi började blogga för att vi ville sprida inspiration och kunskap om hur det är att fjällvandra med barn, eftersom vi själva tyckte det var väldigt skralt med information som riktar sig till barnfamiljer med små barn. Hur är det att ta ut blöjbarn på fjället? Hur långt kan en fyraåring egentligen gå? Så för att lyckas nå ut med vårt budskap så har vi nu under året alltså även skapat en egen Facebooksida. Vi får nog dock fortfarande anses som nybörjare på Facebook och har ännu inte lärt oss riktigt hur vi når ut till de som vi tror letar efter de tips, trix och inspiration som vi försöker leverera. Hjälp oss gärna att sprida budskapet och dela och gilla vår sida, eller kom med bra tips på vad vi borde göra.
Årets största förändring eller tillskott är dock ett annat litet projekt, om än väldigt relaterat. Friluftspodden! Under året blev jag kontaktad av Linnea Edmark som driver bloggen Lanclin.com som hade en idé om en podd kring friluftsliv, på ett lite enklare sätt. En betraktelse ur våra egna perspektiv, utan att jaga de extrema utmaningarna eller äventyren. Det tyckte jag förstås lät fantastiskt spännande och att få vara med och sprida än mer friluftsglädje kunde man ju inte tacka nej till. Efter en längre uppstartsperiod och teknikfixande så kom vi i höstas igång och nu har vi gjort sex avsnitt och det känns hur kul som helst och jag hoppas våren kommer bli minst lika rolig.
Att summera året som gått är inte det lättaste, men själva känslan av året är att det varit ett riktigt friluftsår för familjen. Vi har kommit iväg på en hel del helgäventyr, precis som vi hoppades på. Vi har gjort en del större äventyr och vi har kryddat tillvaron med mängder av små och kortare utflykter med roliga aktiviteter som utematlaging och skattjakt. Så när vi blickar framåt för nästa år så är det nog egentligen en fortsättning på vad vi redan gör som vi hoppas mest på. Att kanske få ännu lite mer rutin på att komma iväg enkelt och planera. Och så var det den där önskan om att nå ut till lite fler…
Stort tack för att just du har läst denna text, det värmer oerhört i våra hjärtan och vi hoppas att du får ett underbart 2018!