Egen tid i skogen

Vi brinner för att fler barn ska komma ut i naturen och få uppleva dess närhet och storslagenhet. Att naturen ska vara ett lika självklart alternativ som lekparken eller soffan hemma. Därför tar vi med våra egna barn på små och stora äventyr, men det är också därför vi driver denna blogg. Men det handlar inte bara om barnen, vi vuxna måste också få njuta och komma ut i naturen. Som familj så gör vi det såklart oftast tillsammans, för det gemensamma äventyret är helt fantastiskt. Men ganska ofta så delar vi upp oss också, beroende på vad som passar vardagslivet och allting runt omkring. Ibland är det kanske bara en av oss vuxna som hittar på nåt litet skogsäventyr med ett av barnen, över en dag eller kanske en övernattning. En del av dessa hamnar här på bloggen, oftast under kategorin ”Miniäventyr”.

Men ganska många små äventyr passerar förbi i tystnad. Vi skulle gärna hinna med att skriva om fler, men som småbarnsfamilj och heltidsarbetande så är tiden knapp. Det är lätt att fastna i ekorrhjulet mellan hämtningar, aktiviteter och jobb, samtidigt som helgerna oftast är fulltäckande sedan länge. Det var därför lite befriande att i fredags inse att barnen var hos mormor och det var tomt i kalendern.

Jag, pappa Pierre, såg chansen till lite egen tid i skogen. Direkt efter jobbet plockade jag snabbt ihop tält och övernattningsgrejer, lite mat och en god öl och tog pendeln mot Lida Friluftsgård. Väl där insåg jag att det dagen efter skulle bli Friluftsfest och förberedelserna var i full gång. Kul, men ikväll var jag sugen på tid för mig själv. Jag tog sikte på höjden på andra sidan sjön Getaren, följde Sörmlandsledens orangea markeringar tillsammans med de blå som markerar ”Äventyrsstigen”. Den första biten är en enkel och bred stig, vid sjöns östra ända så delar lederna på sig där de blå följer sjön och uppför berget i betydligt tätare vegetation. Kvällen hade nu smugit sig på och även om det ännu inte var helt mörkt så var det inte alldeles lätt att hitta de små blå färgklickarna på träden och ganska snart fick pannlampan komma fram. Väl uppe på höjden hittade jag en fin liten plats där någon tidigare vandrare lagt ihop några stenar till en enkel eldstad.

Jag satte ned ryggan och spanade ut över sjön som bara skymtade fram lite grann mellan träden. Nesligt tänkte jag och gick iväg på upptäcktsfärd i hopp om att hitta en ännu lite bättre lägerplats med utsikt över hela sjön. Dock insåg jag ganska snart att det verkade mycket svårt. Dels var det nu ganska mörkt och dels var terrängen väldigt kuperad, helt utan plattare ytor för ett tält. När jag dessutom insåg att jag kommit in i naturreservatet så gav jag upp och gick tillbaka. Fick leta en stund för att hitta lämpligt material till brasan. Mycket av fallna och döda träd var väldigt bevuxna av lava och jag ville inte slita loss något ur detta ekosystem. Tillslut hittade jag ett lite mindre träd som brutits av för inte så länge sedan, men som blivit hängandes i ett annat träd. Det var dött och torrt, men inte multet eller bevuxet av andra organismer. Värt att poängteras är att stora delar runt Lida är naturreservat, men just här var jag i en del mellan två olika naturreservatsområden.

En liten stund senare sprakade elden trivsamt och ett inre lugn sänkte sig ner. Jag satt en stund och bara spanade på lågorna innan jag tog fram Primusköket och kokade pasta och pastasås, täljde till en grillpinne och grillade Salsiccia över elden som sen slantades ner i pastasåsen. Efter maten blev jag sittandes framför elden en lång stund och bara lät tankarna vandra fritt.

Vilken ofantlig lyx och privilegium, att ett stenkast från Stockholms puls kunna tända en egen eld i skogen och bara sitta och koppla av. Att kunna sitta och mysa för sig själv, finna ro och varva ner efter en intensiv vecka i ekorrhjulet. Att få uppleva skogens tysthet och kompakta mörker runt omkring, medan elden sprider ett trivsamt skimmer och värme. Jag känner mig lyckligt lottad där jag sitter ensam i skogsgläntan på bergets höjd och funderar.
Tillslut har kvällen blivit till natt och jag släcker de sista resterna av elden och kryper ner i sovsäcken och somnar så fort ögonlocken sluts. Morgonen efter vaknar jag utan att några barn studsar runt på bröstet. Jag ligger och lyssnar på regnet som faller mot tältduken och har inte bråttom att möta dagen. Jag somnar om, och vaknar igen någon timme senare och ler för mig själv. Att få vara själv i tältet, utan fru och barn har ibland sina fördelar. Jag tar morgonen i ett makligt tempo, lagar gröt och dricker kaffe. Njuter till fullo av min egna lilla stund.

Jag tror det är viktigt för balansen i livet att få blanda intensiva veckor med lugna helger i skogen, att ibland få full fart med familjen, men ibland också bara njuta alldeles ensam. Vilket kan vara en konst i sig, att inte bli stressad av ensamheten eller tycka det är märkligt att sova en natt i skogen alldeles själv. Men jag tror den där stunden med dig själv, den är viktig. En stund då man, utan att bli avbruten, kan få vända sig inåt och skärskåda sig själv en stund. Vem är jag? Vem är jag som sitter här i skogen och blickar in i en tidlös eld, såsom människor gjort i tusentals år?

Reldin Adventures - Eld

Just denna lilla utflykt gav kanske inte de stora svaren, men känslan av lugn och harmoni är alltid lika påtaglig efter en egen stund i skogen. Så när jag packat ihop mina grejer, är det med lätta steg jag vandrar tillbaka till Lida och den nu fullt pågående friluftsfesten. Jag snackar med några utställare, lyssnar på nåt föredrag och knallar upp till friluftsgården och beställer en fiskgryta till lunch innan jag vid klockan ett sätter mig på bussen tillbaka in mot stan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *